tisdag 5 april 2016

Ja vart FAN är vi på väg egentligen?

Jag har börjat blunda för omvärlden lite. Jag klarar inte av att se de där bilderna mer, de döda barnen, de panikslagna föräldrarna, de överfulla båtarna. Så jag stänger av. Ni vet, så där som man gör när saker är så övermäktigt otäcka att man bara vill låsa alla dörrar, dra ner persiennerna och glömma hur världen ser ut utanför ens egen lilla trygga bubbla.

Men så börjar det delas en video på Facebook och det ser ju trevligt ut, det är något På Spåret-aktigt, det signalerar tryggt fredagsmys och han den där Looptroop-snubben med dreads sitter i vagnen ihop med Maxida Märak (som jag alltid blandar ihop med min awesome namne Miriam Bryant) och så råkar man klicka.


#vartärvipåväg2016
Svåraste resan någonsin i På Spåret! Ingen gissar rätt – kan du svaret? Se klippet i helskärm, slå på högsta videokvalitet och sitt ner i båten!
Publicerat av Vart är vi på väg? den 1 april 2016



Men alltså allvarligt. Vad fan händer i världen, vad sysslar politikerna med? HUR ska vi kunna förklara detta för framtida generationer? Och så de idiotiska Jag är inte rasist men det går ju inte att ta emot fler!-kommentarerna till inlägget. Gah! Och detta samtidigt som löpsedlarna gapar om hur otroligt mycket svenska skattepengar som ligger och göttar sig i något kokosdoftande kassavalv på en okänd kurrekurredutt-ö någonstans. Men inte att några så kallade Sverigevänner sitter och förfasar sig över hur mycket bättre landet hade sett ut om de pengarna gått till skola, vård och omsorg här istället för till privata förmögenheter. Fy fan.

Maktlöshet är nog det bästa ordet för att förklara känslan, men det går att göra något faktiskt. Läs lite mer om Folkkampanj för asylrätt, och sen går du till denna sida och skriver under och visar att du vägrar vara en del av en politik som mördar människor som försöker ta sig och sina familjer i säkerhet. Använd hashtagen #vartärvipåväg2016 om du själv skriver nåt och kom ihåg – ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så klyschigt, men så otroligt sant.


6 kommentarer:

  1. Och så till någonting helt annat. Jag textade. Skrev precis som du föreslog.
    Nu håller jag andan. Gah! Hatar att dejta!

    SvaraRadera
  2. Och när våra barn och barnbarn frågar oss vad "VI" gjorde då vid krisen i Syrien... Vad svarar vi då som gör att vi inte skäms ögonen ur oss?

    SvaraRadera
  3. Jag vet. Jag satt och grät till Aktuellt iförrgår. Inte för att jag såg barn som led eller svåra krigszoner utan för att jag hörde orden "tillfälligt uppehållstillstånd ska bli regel" och sen fortsatte det med en förklaring om att man ska kunna förtjäna ett permanent genom att skaffa sig ett jobb. Alltså vad DEN LOGIKEN LEDER TILL kan fan en riktigt dum jävel räkna ut - ändå sitter regeringen och på allvar tycker att det är så vi MÅSTE göra. My ass. Folk lider nu likväl som förut. Vi har ju av humanitära skäl tidigare ansett att det är omänskligt att göra så... Men nu... Gud vi kan ju inte upprätthålla VÄLFÄRDEN om vi tar emot flyktingar. Men folk dör ju! Deras liv upphör! De dör. Alltså jag börjar snart att grina igen. Så jag ger mig.

    SvaraRadera
  4. Har nyligen bytt jobb till att jobba som soc.sekr för ensamkommande barn och ungdomar i kommunen jag bor i. För att jag kände att jag fan måste göra nåt nu. Ungarna är en megastor drivkraft, förväntar mig också få frågan "men vad gjorde ni??" om ett decennium eller så. Det som stör mig så jävla mycket är alla reaktioner från random släkt/bekanta/grannar osv. Det är bara suck och stön och de undrar varför jag väljer det här när jag gjort mina "hundår" mm. Så otroligt provocerande att så många inte har någon som helst självinsikt kring sina privilegier osv osv. Blir så jävla glad över att läsa inlägg som ditt här ovan. Tankar sånt här just nu i peppsyfte. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Asså herregud, det låter ju galet när jag läser igenom det, "peppsyfte". Men med det menar jag ju såklart att det är så skönt att läsa att fler bryr sig och lyfter frågan <3

      Radera