onsdag 11 maj 2016

Sju stygn rikare, min värdighet och 4000 spänn fattigare (Obs triggervarning på tandläkarskräck)

Det här är ett blogginlägg som jag varken skriver för att ha det sparat á la dagbok (vilket 90% av alla mina inlägg är), eller för att skryta (vilket 3% av mina inlägg är) eller för att jag tycker något bra om något viktigt (resterande 7%) utan detta är enbart ett TYCK SYND OM MIG-inlägg.

Jag var hos tandläkaren i går för att – vad jag trodde – ta bort en knöl som jag haft på tandköttet ett tag. Och den är inte direkt diskret utan sitter mitt fram, ovanför kanintänderna. Jag har haft den tidigare också och då gick jag till folkttandvården och då skalpellade hon bort den jäms med tandköttet och så var det lite rött där den hade suttit och sen försvann det och så var det bra med det. Trodde jag. För sen kom den tillbaks.

Och nu har jag haft den jäkla knölen i några år (!) eftersom min tandläkarskräck gått från "jag gillar verkligen inte att gå till tandläkaren" till panikgråt och megaångest när jag sitter i stolen. På allvar alltså. Jag går hos specialisttandvården nu eftersom det måste vara en... ja, specialist, som tar bort den denna gången och hon som undersökte mig upplyste mig om att de var tvungna att skära lite djupare "och sätta nåt stygn".
Bara tanken på att någon ska sätta sprutor i mitt tandkött och karva i min mun har gjort mig kallsvettig och jag har redan "råkat" missa en operationstid bara för att jag förträngde den in i det sista (vilket för övrigt kostade mig 1 345 kronor).

I alla fall: I går åkte jag dit på utsatt tid efter att ha ångest i två månader och ba: "okej, den där jäkla knölen ska bort, jag har inte skrattat med öppen mun på flera år och det är bara en kvarts plåga jämfört med att jag ser helt knäpp ut om jag öppnar munnen helt". Peppade mig själv trots att jag var helt yr och mest kände för att svimma alternativt springa därifrån när jag satt i väntrummet.

Det tog inte inte en kvart. Det tog 1.5 timme. Jag fick massor av sprutor i tandköttet. Jag grät i alla fall hela den första halvtimmen. Hon sydde sju stygn. När jag tittade mig i spegeln efteråt så såg jag ut som en sån där efter-bild på någon som fått stryk och behövt lappa ihop munnen. Det såg – kort sagt – förjävligt ut. Det kändes som att jag fått en knytnäve inkörd rakt i ansiktet trots att jag fortfarande var bedövad. Och det kostade över 4000 spänn.

Satt i bilen på parkeringen och grät i tio minuter innan jag kunde köra hem. Bokade av alla dagens jobb och åkte hem och grät lite till.

I dag ser det bättre ut, om man bortser från stygnen som syns om jag ler, och att min överläpp och en bit av näsan är lite svullen så jag ser ut som att jag snusar och har trollnäsa. Fy fan.

Och alltså: det måste ju vara någon som kommit på en lösning på det här med tandproblem, är det verkligen rimligt att det 2016 inte bara går att pensla tänderna med något så att de håller för allt för alltid? Men det är väl någon tandläkarlobby som sitter och köper upp alla patent förstås, de giriga jävlarna. Nej, om knölen kommer tillbaks igen efter det här så får dom söva mig, operera bort alltihop och sätta in trätänder istället, sanna mina ord. Detta gör jag inte om.

8 kommentarer:

  1. Satt i väntrummet idag hos tandläkaren, en man skulle betala för sitt besök och tanten i receptionen bara "ja då blir det 7714 idag". Aldrig sett någon bli så blek så snabbt som han blev då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev också vit. Hon ba: "hur vill du betala?" och jag försökte skämta lite och sa "inte alls" men eftersom jag var så rödgråten och ynklig så fattade hon väl inte att jag skämtade utan bara: Du, jag skriver ut en faktura åt dig så har du 30 dagar på dig. :)

      Radera
  2. Svar
    1. Verkligen! Tur att jag har en privat sjuksköterska!

      Radera
  3. Verkligen stackars dig! När jag var 16 slog jag ut en framtand. Folktandvården rotfyllde roten som var kvar och det gjorde så jävla jävla ont.
    Sedan satte de en grå protes i roten, bredvid mina ganska vita tänder. Efter något år fick jag så ont i tanden att jag trots rädsla uppsökte tandläkare igen. Den här gången en privat tandläkare som konstaterade att det var en spricka i roten och att de aldrig skulle ha fäst en protes vid den.

    Det var därför det gjorde så jävla ont när de rotfyllde.
    Den nya tandläkaren frågade varför tanden inte matchade mina andra tänder, innan hon satte tången i den, krossade den medan hon drog ut rot och allt.

    De kunde inte hålla sig för skratt när jag berättade att de hade sagt att det var den vitaste tand de hade.

    De tog tog bilder på den andra framtiden och lät ett labb göra en nästan exakt kopia till min framtida protes.

    Ganska länge fick jag gå med en brygga i gommen och en fejkplasttand medan tandköttet läkte. Men sedan opererade de in en titanskruv. Medan den skulle läka, fick jag gå ytterligare ett halvår med brygga. Men sedan fick jag min nästan verkliga tand på plats.

    Men med det här i bagaget har jag utvecklat en ganska massiv tandläkarskräck. Jag överväger knark nästa gång jag måste gå på undersökning.

    Var så god för novell om tandläkarskräck. Med det sagt, jag förstår dig. Stackars dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fyyyy så fruktansvärt! Jag litar ju generellt sett på tandläkare men såna här historier gör en ju inte mer pigg på att lägga sig i den där jäkla stolen såvida ingen kommer och möter en i väntrummet med en rejäl tuss bomull och stor flaska eter. Men är du helt klar nu då?

      Radera
    2. Usch vilken jobbig upplevelse! Lider med dig! Mitt bästa råd till dem med tandvårdsrädsla är att gå dit ofta. Med förutsättning att man har råd. Man kan till exempel be att kallas varje halvår för rengöring. Dels i förebyggande syfte, dels för att rädsla bara blir större ju längre sen det var man gick sist. Och så måste man hitta en hyvens tandhygienist. Gärna med humor.

      Radera
  4. Nämen hu va hemskt!

    Jag som ska till tandis den 23:e... *börjar rota i apotekslådan efter nåt som kan verka lugnande*

    SvaraRadera