lördag 18 juni 2016

Race report – Klövernmilen i Båstad

Dagen började klockan 06:15 när klockan ringde. Jag hade förberett allt och tänkt exakt i huvudet hur jag skulle starta dagen – ta klädhögen på vardagsrumsbordet och gå till köket och klä på mig, starta kaffebryggaren, ta ut Stefan, dricka kaffe, sminka mig och äta müsli och cykla bort mot Midhem där Linnéa skulle hämta mig klockan 7:30.



Aspeppade i bilen! Jag drack lite mer kaffe (vilket kanske inte var mitt smartare drag skulle det visa sig lite senare) och vi snickelisnackade om högt och lågt i en timme och 21 minuter innan vi var framme. Älskar roadtrips utan barn!



Loppet anordnades av en liten och välorganiserad klubb vid namn IS Göta och starten hade precis börjat sättas upp när vi kom, så först fattade vi inte om vi var rätt. Vi anmälde oss och fick nummerlapp och en tribalmönstrad fotboja av papp ihop med chipet. Nu fattar jag varför det alltid står "chipet behöver inte återlämnas" vid alla andra lopp där man har chipet som en pyttliten plastplatta i nummerlappen, det är ju för att alla chip såg ut så här förut! Ja, och fortfarande då på vissa ställen.



Vi kissade på en liten läskig toalett (eftersom vi inte vågade in i klubbstugan där omklädningsrummen var) och frös ihjäl lite i blåsten, sen satt vi mest i bilen och tittade på alla som sprang omkring runt idrottsplatsen och gjorde hoppsasteg och armhävningar (!). Ett tag funderade vi på om vi missat starten eftersom det var så otroligt många som sprang omkring redan vid tio över nio trots att starten gick tio. Någon måtta får det vara på uppvärmningen liksom.



Men starten gick klockan 10 prick och jag kände redan innan vi hade lämnat grusplanen att jag borde ha kissat en gång till precis innan start. Fan också. Har lite olika hang ups när jag ska springa och just det här med att vara orolig för att jag ska behöva kissa under loppet är en av de största så här två barn senare. Trots att jag faktiskt aldrig har kissat på mig så finns det vissa löprundor där jag sprungit med en konstant känsla av att det när som helst kommer hända, och när den känslan väl kommer (och den känslan sitter alltså i blåsan, inte bara i huvudet) så går det inte att tänka bort den, det enda som hjälper är att kissa. Och fram tills dess – knipa utav bara helvete.

Efter två kilometer försvann kissnödighetskänslan litegrann genom idogt knip och jag kunde börja fokusera mer på loppet. De första 1.5:isch kilometrarna gick genom ett trevligt villaområde, och klubben hade varit duktiga på att sätta ut folk med flagga som visade vägen. Nästkommande 1.5 kilometer gick längs med havet och det var både motvind och mjukt underlag och benen kändes stumma redan vid trekilometersmarkeringen. Vad fan hände, vi som hade haft en sådan rolig morgon, skulle jag ramla ihop i en kissnödig hög utan muskler redan innan första varvet var slut? För banan var nämligen två stycken 5-kilometersvarv där vi som sprang milen gjorde två varv, något som kan vara både bra och dåligt. Bra om man är en sådan som vill detaljplanera sin löpning, dåligt om man – som jag – inte direkt uppskattar att veta exakt hur långt det är kvar ner till minsta rosenhäck. Eftersom målet var att komma in på under 1:09:46 så var jag tuvungen att springa på under 7.0-tempo hela vägen och i början höll jag mig runt 6.0-6-5 och kände mig ganska okej ändå med det.

Strax före första varvet var slut mötte jag Linnéa som var på väg tillbaks. "Får man något vatten någon gång?" flåsade jag, men hon ba: "Nej, inte vad jag såg, men vi får medalj!", hojtade hon tillbaks. Den här medaljen hade lyst med sin frånvaro på IS Götas hemsida så det var en glad överraskning och resten av loppet blev en enda mental övning på temat EYES ON THE PRIZE.

När jag hade kommit ut från startområdet och var på väg förbi det åt andra hållet så insåg jag att jag ju faktiskt skulle springa förbi precis bredvid huset där lilla läskiga toaletten låg. Exakt där stod en flaggkvinna så jag frågade om jag skulle bli diskad om jag smet in lite snabbt men hon förstod mitt dilemma så det var lugnt. Dessutom lämnade jag och kom tillbaks på exakt samma decimeter av banan så det är klart att det inte var fusk.

Och åh, skönt att springa vidare nykissad! Nu jävlar, NU skulle jag sätta fart! Och det gjorde jag, i kanske 500 meter, sen kom det där stumma i benen igen. Vaffan? Sen var det bara krig och krig och krig i kilometer efter kilometer. Låg på över 7.0 flera gånger och försöka genom huvudräkning (mitt sämsta) försöka tänka vad jag skulle ligga på i tid vid 8-kilometersmarkeringen för att ändå komma under 1.10 när jag faktisk haft upp till en halvminut till godo på någon av de första kilometrarna. Men hjärnan var inte piggare i benen så jag bara satsade på att kuta på under 7.0 bäst jag kunde trots att hela kroppen ba: LÄGG AV! STANNA! KÖP EN PÅSE GODIS OCH ÅK HEM! 

Den sista kilometern brukar jag alltid ha lätt för att lägga in en extra växel av ren pepp över att det snart är slut, men det fanns ingen mer energi kvar what so ever så jag bara traggade på steg för steg tills jag närmade mig målområdet, men inte ens där kunde jag få till någon form av spurt – trots att Linnéa filmade och peppade mig att öka farten. Hade jag ökat farten så hade jag snubblat och ramlat och aldrig rest mig igen. Var mer död än levande när jag kom över mållinjen och sen satt vi och jämförde loppkänslor och tyckt exakt likadant om banan.

Nåväl. Så här såg det ut enligt min TomTom (klicka för större om du är intresserad):


6.47 min/km istället för 7:05 som under Malmöloppet förra helgen, och 1:08:56 istället för 1.09:46. YEY! Obs också att kilometer 6 alltså innehåller mitt toalettbesök.Väntar dock fortfarande på att fotbojetiderna ska läggas in så jag kan få de exakta siffrorna, ska bli mycket spännande!


Och efter lite vätska och vila så var vi så här peppade! Eftersom hemsidan utlovade "hederspriser i alla klasser plus massor av utlottade priser" så stannade vi kvar över prisutdelningen och hoppades på att vinna något fräsigt som plåster på såren för vårt lidande, men det lottades inte ut ett enda pris. Sjukt besvikna bytte vi om och gick på loppis (som samma klubb lägligt nog anordnade i huset bredvid lilla läskiga toaletten), sen körde vi till Ängelholm och åt ett berg thaimat och sen körde vi hem. Jag hade träningsvärk i låren redan innan jag lämnat bilen och mina 15 minuter på cykel i motvind genom stan kändes som ett otroligt orättvist straff för min hurtiga förmiddag.

Men men, ett rejält träningspass för både pannben och kropp ska inte underskattas, och jag är sjukt nöjd med att ha tagit mitt första årsbästa, för det var ju det som var målet – att springa snabbare än på Malmöloppet förra helgen. Och sist kom jag inte heller, hela två personer korsade mållinjen efter att mina taxben hade gjort det. Mer om tankarna kring det en annan gång, nu ska jag läsa Linneás race report (alltid roligare att skriva egen först och läsa andras sen) och sedan sova! 

1 kommentar:

  1. WOOOOOOP! Fan, du tar dig en MIL! Påminn dig om perspektiven när det blir bittert ibland. Du är grym! :)

    SvaraRadera