söndag 28 augusti 2016

Race report - Midnattsloppet Malmö 2016


Det började så bra. Hittade ett nagellack som matchade tröjan perfekt och kände mig allmänt i form även om jag var lite fundersam på hur jag skulle lägga upp dagen för att kunna springa snabbt så sent på kvällen.


Cyklade ner till studion vid 19:45 eftersom jag bjudit in till lite pre run hang out. Mycket praktiskt att ha jobbet i direkt anslutning till startfållan! Passerade målet och skapade mig en mental bild av att korsa mållinjen på helst min snabbaste tid någonsin, men annars min näst snabbaste.

Känsla så här i efterhand för den tanken: Ha ha ha.


Vatten och socker. Kändes som lagom uppladdning.


Hela gänget minus min instagramkompis @skrotskatan som fotar. Tjejen nedanför mig är en av mina äldsta barndomskompisar som kom ner från Linköping med fyra kompisar, och tjejen till vänster om mig är min instagramkompis @h_froderberg som jag träffade första gången live i går, precis som @skrotskatan. Internet är bäst!


På väg mot starten på Hamngatan, megamycket jippo med musik, discoljus och brinnade eldar när startskottet gick.


BOOM! ELD! Vet inte vad som var i fyrverkerierna, men det var svinhalt precis under startbågen och luften var fylld av någon slags fotogenliknande dis vilket inte var jättetrevligt.

Sen bar det av. Jag hade ju en idé om att springa mitt snabbaste eftersom jag ALLTID har en löplunk på 6.5 minuter per kilometer vilket konstant ger mig tider på några minuter över timmen, och aldrig känner mig slutkörd efter ett lopp. Har varit livrädd för att springa för snabbt att jag inte orkar springa hela vägen, men tänkte att det fick bära eller brista, här skulle kutas!

Så jag kutade! Och kutade. Och ku-u-u-utade. Och det var så jävla jobbigt. Vid 3.5 km var jag tvungen att stanna och dricka (what?) och det gick sedan helt överjävligt segt fram till 6.5 km där jag kände mig tvungen att smita in på en vinglig bajamaja och kissa för att få bort alla hjärnspöken om att kissa på mig. Drack vatten och hällde lite nerför ryggen och blaskade lite på armarna eftersom det var så. jävla. varmt. trots att starten gick 21:50. Malmö som annars är känt för sin blåsighet var dessutom helt vindstilla så det var riktigt svettigt.

Fick ny energi och drog iväg, kände mig stark och pigg igen! I typ 300 meter, sen ville jag dö igen. Tog mig de sista kilometerna på ren viljestyrka medan jag håglöst såg på klockan hur minuterna tickade på och jag passerade 60 minuter alldeles för långt före mållinjen. De sista 1.5 kilometerna var det svag svag sluttning nerför Södra Skolgatan men jag ville ändå bara ge upp och gå.

GÅ!?! I NEDFÖRSBACKE!?!

När jag kom till målfållan så orkade jag inte ens spurta. Det kändes helt omöjligt att göra ens minsta lilla fartökning, jag bara småjoggade tills jag fick vatten, banan och kexchoklad och en medalj UTAN NÅGOT BAND = går inte att hänga upp på min medaljhjort. Så sjukt besviken över min insats vilket ackompanjerades fint av att coverbandet spelade The båtten is nådd när jag segade mig över Stortorget.

Nej fy fan.

Kollade den officiella tiden som blev 1.08.54, alltså två sekunder snabbare än på Klövernmilen vilket faktiskt gör det till min snabbaste mil i år, även om det kändes som att springa i sirap nästan direkt från start.

Målsättning för höstens löpning:
  • Träna intervaller
  • Köra backträning
  • Steppa upp knipövningarna. Så här kan jag ju inte ha det.
Det känns inget annat än HELT orimligt att jag ska springa Malmö halvmaraton om en månad, just nu vill jag bara elda upp mina löpskor, slänga pulsklockan i havet och börja med e-sport istället. 

7 kommentarer:

  1. Amen hallå. Du FÖRBÄTTRADE dig ju. TROTS att det kändes som skit, och trots att du pausade på en Bajamaja (det får du ju inte göra om haha…). Det är ju asgrymt jobbat!! Sen tror jag att smågodiset innan egentligen inte är en hit eftersom man skjuter i höjden med blodsocker och sen dalar snabbt. Äh, du ska vara nöjd med din prestation! Men det kanske är dags att tänka på hur du går ut och känna efter lite och lägga dig på ett skönare tempo först så att du har krafter kvar till spurter senare i loppet. Pöss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men alltså... det var så JOBBIGT! Jag kände mig bara trött och seg och det gick liksom inte att få upp peppen i varken kropp eller knopp. Jag tänkte att jag skulle springa lite snabbare än vanligt eftersom jag aldrig känner mig helt slukörd efter ett lopp, men jag hade ingen reserv alls, det var det som kändes så trist, att springa sitt snabbaste men ändå inte få en bra tid. Sen åt jag kanske tre-fyra kolor bara på de två timmarna i studion före loppet, så går inte att skylla på det, men hade nog ätit för dåligt under dagen, var skitsvårt att veta hur jag skulle ladda för att kuta snabbt samma tid som jag annars går och lägger mig. :)

      Radera
  2. Tråkigt att du inte är nöjd, fast faaaan vad du motiverar mig ändå! Jag har inte sprungit på flera år nu ju, men jag blir helt peppad av att du är missnöjd över 1h 08min! Elda EJ upp skorna! Jag behöver liksom höra sånt här normaliserat löpningsprat och inte bara "jag har just börjat och jag ÄLSKAR DET". You go girl!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag älskar det alla gånger utom just denna typ. Men jag fattar vad du menar! Kom igen, snöra på dig skorna och dra ut!

      Radera
  3. Stick to the plan and go go go Girl!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja såklart, något annat hade varit otänkbart!

      Radera
  4. Du gjorde det. Du sprang i mål, du gav inte upp. BRA jobbat!!! Jag känner nu peppen inför Tjejmilen till helgen. Har varit sjukt uppgiven och på vippen att avboka för att jag inte kunnat träna ordentligt (typ alls) pga dessa förbannade diskbråck och nerver i kläm som gör att ryggen värker och benet blir helt kraftlöst, som att släpa på en betongpåle därute i spåret.. Det känns kört från början. Drömmen var att göra en bättre tid än förra året på Tjejmilen, trots att jag inte har sprungit en mil sedan dess.. hehe (hybris någon?)
    Men så häromdagen, jag kände mig stark, glad, snabb, jag hade bestämt mig, nu var det dags för milen!
    En mil, en gång innan själva loppet. Nu jävlar! Jag boxade lite i luften och joggade på stället när jag väntade på att gpsklockan skulle bli klar och satte av i bra tempo.
    Jag klarade springa 6 km innan jag bröt ihop o nästan lipade och började gå...då kände jag bara att va fan.. detta ska ju vara KUL. Vem fan bryr sig om tiden? (Jag! Jag! JAG!) Släpp tidspressen och spring milen. Ta mig igenom. Jag kanske måste gå några steg men so what.. Var nöjd och stolt efteråt.Oavsett. Det blir mitt mål i år :D (försökerjagiallafallintalamigmenlitegnagerdetdäribakhuvudet)
    Hejja oss som iaf försöker :)

    SvaraRadera