måndag 29 augusti 2016

Så fort jag blir för trött tror jag att jag har cancer

Alltså, jag är så sjukt trött. Fick massage i torsdags och var helt vansinnesseg i kroppen i fredags och tänkte att det hörde ihop. Ändå logiskt väl? Kände lite samma på lördagen men trodde att det var för att jag sovit dåligt (vilket jag iof gjort i snart 1.5 år) och försökte gaska upp mig hela dagen plus sov till och med middag på eftermiddagen för att vara pigg till loppet på kvällen (vilket uppenbarligen inte hjälpte). Och i går var jag själv med ungarna från morgon till sen kväll och trodde att det var det som gjorde mig trött men nej jag är ju lika slut idag PLUS har stegrande träningsvärk från loppet så känner mig hemskt ynklig.

Och alltid när det är något som har med sån här jättetrötthet att göra så tror jag att jag ska dö. Ligger vaken trots tröttman efter att jag gått och lagt mig och försöker formulerar hur jag ska berätta för folk att jag är döende.

"Jag trodde bara att det var vanlig trötthet – två små barn och nystartat egen företag är ju jobbigt – så jag kollade inte upp det, och nu är det för sent". 

Och så blir jag helt gråtfärdig för att det är så otroligt synd om Tobbe och barnen som kommer bli lämnade ensamma och tvingas starta ett nytt liv. Funderar på om barnen kommer minnas mig eller om de kommer kalla Tobbes nya tjej (den jävla HAGGAN!) för mamma. Funderar på vad den där Trygga vuxna-försäkringen vi tecknade hade för engångsbelopp man fick vid en cancerdiagnos, och vad jag skulle göra för pengarna. "Vad spelar pengar för roll när man är döende?" tänker jag sen där jag stirrar upp i taket i mörkret och känner hur ögonen svämmar över och varma tårar rinner ner över tinningarna och in i öronen.

Antal gånger ovanstående har hänt: Asmånga.
Antal gånger jag varit döende: noll.

Men för varje gång så blir jag mer och mer rädd för döden. Jag är livrädd för att inte få fortsätta leva och se mina barn växa upp. Jag är livrädd för att dom ska bli mammalösa. Före jag blev förälder kände jag aldrig så här. Aldrig. Kanske skulle man kunna gå så långt som att säga att jag skrattade döden i ansiktet med mina livsfarliga (nåja) hobbys med fallskärmshoppningen och mc-körningen men tanken på att hoppa från ett flygplan och köra snabbt på motorcykel skrämmer mig inte det minsta, sjukdomar som smyger sig på däremot, de gör mig helt vettskrämd.

Nej fy fan. Sitter ni inne på tips om hur man tänker bort sådana här tankar så är det rätt tid att dela med sig av dem nu. Och har ni tips på hur man blir pigg så släng med några såna också. Tack.

14 kommentarer:

  1. Alltså, det enda som funkar för mig; be till Jesus. Obs att det inte garanterar hundraprocentig lycka som vi ser det, att min man dog är ju ett tydligt exempel på det. Men rädd är jag inte. Kram och tack för bra blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så otroligt sorgligt, jag beklagar verkligen <3

      Jag är ju ateist och önskade verkligen att jag hade något som kunde få mig att slippa känna mig rädd, men det går inte. På vilket sätt menar du att dina böner får dig att släppa rädslan?

      Radera
    2. Dels tror jag att det händer något på riktigt, som att axlarna blir lättare. Men också att jag påminns om att det inte är jag som är världens centrum. Att jag är enormt begränsad.

      Kan ibland nudda vid tanken kring hur fruktansvärt det vore om också jag lämnade vår son pga cancer/bilolycka/annat, men då vet jag att det inte är jag som håller hans liv i min hand. Jag är ansvarig för honom som mamma, men jag är inte den ytterst ansvariga. Även om mitt hjärta går sönder bara av tanken på att något hemskt skulle hända honom på förskolan, när jag inte ens är med, blir jag betydligt mindre rädd när jag kan lita på att Gud har kontrollen jag saknar.

      Radera
    3. Det låter fantastiskt! Jag hoppas att jag kan hitta den känslan i någonting som inte känns lika främmande för mig som Gud. Så skönt det måste ha varit för dig att ha den vetskapen när din man gick bort.

      Radera
  2. Försöker komma på något klokt att säga. Men det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Men jag älskar dej väldigt mycket om det kan vara någon tröst!

    SvaraRadera
  3. Alltså mitt generella råd är att gå i terapi om en ofta tänker på saker som är för stora men ger ångest. Jag har haft enorm dödsångest sen jag var 7 så jag har kört på i 20 år. Nu är jag väl iofs rädd för ganska många saker men psykolog alltså, sån bra grej. Ett råd jag fått där är att faktiskt tänka klart och hela vägen på de där sakerna. Låter helt sjukt men funkar, t ex brukar jag tänka på vilken sorts cancer som bara skulle ge trötthet som symptom och är inte det ett jättebrett symptom? Så i teorin skulle jag kunna ha ganska många sjukdomar där trötthet är en grej. För mig leder det ofta in på hiv, tänk om jag har det? Och så tänker jag klart på hiv, typ har min kille symptom på hiv (här brukar jag ta till Google men det blir värre för en del) och typ alltid kommer jag fram till att det har han inte och dessutom har jag testat mig med god marginal för om det skulle ge utslag. I början var det asjobbigt men till sist kom jag fram till att det vore både orimligt och osannolikt att jag skulle ha någon eller alla de där sjukdomarna som har trötthet som symptom och numer blir jag bara ett uns rädd en kort stund.
    Ett annat tips är att en gång för alla göra nån generell hälsoundersökning så har en ganska bra koll. En vanlig snabbsänka indikerar rätt bra om nåt är knas i kroppen och när en fått godkänt på hälsoundersökning så har en ett faktiskt bevis på att kroppen är frisk. Jag antar att en bara kan ringa VC och uttrycka sin oro för att nåt inte känns ok och få en tid för undersökning, jag fick min genom psykologen. Nu blev det långt men ja, det finns många trix för att komma till bukt med det där :).

    SvaraRadera
  4. Jag haft/har samma problem men för mig handlar det om att jag spelar upp i huvudet att min pojke får ett stort kramanfall. Jag ser det framför mig - minsta detalj, ambulansen...till slut har jag sån ångest. Han har annan typ av ep; antal kramper : 0. En psykolog jag träffat sa att det där är väldigt destruktivt och inte bra för hjärnan. Risk för att utveckla depression. Han sa att så fort jag märker att tanken drar iväg ska jag aktivt bryta den. Hitta en strategi innan, va beredd.

    SvaraRadera
  5. Jag känner sådär ibland när jag har PMS, när jag inser det, så känns det lättare - pga att jag förstår att det är något som händer i kroppen. All lycka till pga det där är vidrigt.

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Åh HERREGUD vad jag känner igen mig!!! Sedan Dante föddes har jag konstant dödsångest. För att han ska dö, för att jag ska dö, för att han och Frans ska dö, för att de ska dö i en olycka och bara vips vara borta, för att jag ska dö i en olycka, för att jag ska bli sjuk och tyna bort, för att Dante ska bli sjuk, att Dante ska bli kidnappad och jag kommer att spendera reste av livet med att leta efter honom och bli galnare för varje sekund, jag är livrädd för att han ska börja knarka så man ska spendera åratal med att sörja det som kunde varit, livrädd att något ska hända honom när han nu får lov att gå tex till lekparken runt husknuten utan mig.. Jag kan hålla på i evigheters evighet med att rabbla sådant som gör mig livrädd kring det här.. Jag får svårt att andas av att skriva det här inlägget. Jag hatar dessa tankar och jag önskar att man kunde radera dem ur sinnet. Jag önskar att jag hade en inre ro i att det inte hjälper att oroa sig, det som händer händer, vi måste leva här och nu. Men det är lättare sagt än gjort uppenbarligen..
    Jag tror inte heller på Gud, har inte heller den minsta önskan att tro på något som människor använder som en anledning eller 'ursäkt' att få flå folk levande i något slags 'I am holier than thou' anda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linda, det låter jobbigt med alla tankar. Konstant dödsångest låter inte alls kul. Men i alla fall:
      Elin längre upp skriver att hon tror på gud och det hjälpt henne när livet varit svårt. Sedan skriver du i din kommentar att du inte har någon längtan efter att tro på något som används som anledning/ursäkt för att flå folk levande. Vill bara säga att jag är ganska säker på att man kan ha en gudstro (kristen, muslimsk, eller ngt annat) utan att tycka det är rätt att flå människor levande.

      Radera
    2. Det tror jag med att det gör.
      Men de är alldeles för många, alla de krig som krigas alla de människor som dödas, alla de övergrepp som sker i Guds namn för att jag tycka att det där med Gudstro (oavsett vad man kallar hen) är något jag vill sätta min tro till.

      Radera
  8. Det enda jag kommer på att skriva är; får du i dig tillräckligt med d-vitamin? Det har gjort mig piggare.

    SvaraRadera