torsdag 1 september 2016

Ett inlägg om barn nummer tre...


Här är den korta versionen om att skaffa ett syskon till Sigge och Juno: Det kommer aldrig någonsin över min döda kropp komma in ett barn till i den familjen.

Den lite längre versionen kände jag att jag ville skriva efter att ha läst Annas inlägg om tankarna kring att skaffa barn nummer två, och om vad som är ens egna tankar vs vad som är samhällets, normens, etc. Anna skriver bland annat:

Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk. Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande. Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.




Sigge var också ett sånt barn. Sov hela nätterna i egen säng från att han var fyra veckor och var alltid glad och nöjd. Aldrig sjuk, väldigt social och inte rädd för folk. Rev väl ner lite grejer här och där, men gick ändå att ha i möblerade rum trots att han gick som en baws redan när han var tio månader. Jag blev gravid i samma veva och när vi strax efter hans ettårsdag glatt började outa graviditeten så tittade alla hålögda småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen på oss och undrade om de hade hört rätt. Hur fan orkar ni? var den vanligaste frågan och vi skämtade om det, att bebisen i magen väl aldrig skulle sova och bli riktigt jävla skitjobbig istället. 


Och – förlåt Juno – men oj vad rätt vi hade. Ett plus ett är inte två utan snarare en halv miljard här ibland. Juno är en helt underbar unge, men med världens kortaste stubin, världens argaste skrik och så här en vecka före hennes 17-månadersdag så kan jag meddela att hon bara har sovit totalt sex hela nätter och att det har fuckat upp min sömn totalt, så jag kan inte ens sova när hon sover vissa nätter. Hon förstör allt i sin väg, river sönder böcker och sliter sönder Sigges tågbana och klättrar överallt och är helt totalt fearless. Går på som en liten ångvält, knör in sig på konstiga ställen och fastnar och blir arg. Det är i stort sätt ett konstant kaos här hemma.



Jag skulle aldrig i hela livet vrida tiden tillbaks, jag älskar båda mina barn gränslöst, men att jag och Tobbe ens orkar hålla ihop när vardagen består av så otroligt mycket syskonkonflikter och cirka noll egentid, det är inget annat än ett under. Ett tredje barn hade gjort slut på vår relation på fem sekunder. Max.



Jag är fullt medveten om att alla barn är olika och att alla föräldrar också är det, men att någon människa med vettet i behåll väljer att skaffa fler än två barn är bortom all min tankeförmåga. Får svindel när jag tänker på att jag känner folk med fem barn. Vill slänga mig i havet när jag tänker på Familjen Annorlunda och deras trettonbarnsfamiljer. Jag fattar inte hur man får tid, varken för varandra eller sina barn. Eller sig själv.



Vissa dagar kan jag sakna Sigge skitmycket, det känns som att vi aldrig ses på tu man hand och han får liksom stå tillbaks så mycket för att han är stor (vilket han ju absolut inte är) när lilla The Destroyer tar så mycket energi. Samtidigt så börjar deras relation utvecklas på ett sätt som är helt awesome att få ta del av och följa, och jag inser ju att dom kommer ha så otroligt mycket glädje av varandra under sin uppväxt när det är så tight mellan dom.

Om man hade fått ångra sig så hade jag aldrig valt bort idén om att skaffa syskon tätt. Men när någon frågar om det snart är dags för ett tredje barn så svarar jag alltid nej med ett sådant eftertryck att det aldrig kommer minsta lilla följdfråga.



Jag är för rädd om min familj för att blanda in fler folk i den och jag tycker att det överlag pratas för lite om vilken satans påfrestning det är för ett förhållande att gå från två till tre till fyra och så vidare. Det pratas för lite om missunnsamheten över den andres egentid, om tjafsen om millimeterrättvisa när det kommer till möjlighet att jobba, träffa vänner, träna och ha en hobby. Eller bråk om städning. Gah! Alltså, det är fan under min värdighet att gräla om något så trivialt som dammsugning av grusiga hallgolv, men ändå har jag blivit en sån som gör det sedan jag blev förälder.

Det pratas överlag alldeles åt helvete för lite om vilken rövig liten röv man blir om man aldrig får någon direkt tid över för sig själv, för det kan ju inte bara vara jag som blir en egoistisk idiot av sömnbrist, leksaksmayhem och konstant konfliktmedling. Kan vi prata lite mer om det tack?

45 kommentarer:

  1. H Ö G igenkänning. Idiothög.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen till idiotklubben! <3

      Radera
    2. Sign me up! (och JA, blev så berörd av detta inlägg att jag var tvungen att väcka upp mitt gamla bloggkonto igen)

      Radera
    3. Jag har försökt att hitta din blogg. Är den öppen för alla?

      Radera
    4. Hon fick nog bara kicka igång den eftersom hon skulle kommentera tyvärr.

      Radera
  2. Min unge är nu 2.5 år och har sovit 4 hela nätter totalt i sitt liv. Men nu när han iaf oftast bara vaknar en eller två gånger per natt så har suget på ett syskon börjat komma. Men tänk om denne skulle sova ännu sämre!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Passa på att börja försöka nu då innan ungen börjar sova bra och ni blir bortskämda, nu är ni ju vana? Nej jag vet inte, tänk om den nya sover som en ängel från start då.

      Radera
  3. Alltså tack för att du skriver detta! Nu har vi inga barn än men är rätt så säkra på att vi "bara" vill ha ett barn, ibland kan tanken snudda vid två, och det är mycket pga oro för sånt här. Vi är inga egon men samtidigt tror jag inte att vi kommer bli helt olika våra nuvarande jag gällande behov av egentid, sömn och vårda relationen efter att vi fått barn och jag förvånas över att fler faktiskt inte reflekterar över vilken tid och kraft barn tar. Jag menar inte att fler barn än ett eller två är fel utan snarare förstår jag inte varför det höjs på ögonbrynen om en inte är så sugen på fler än det antalet en råkar ha. Jag tvivlar inte på att folk med tre eller fyra barn har tid för sina barn, jag är bara realistisk med min egen kapacitet och behov. Ibland skojar vi om att min sjukdom gör det legitimt för oss att stanna efter en unge och hur sjukt är inte det?! Att en lixom måste ha giltigt förfall för att inte vilja ha fler barn efter att en fått ett.

    SvaraRadera
    Svar
    1. MEN ELLER HUR! Fattar inte heller hur så många kan utgå från att man skulle orka med fler än ett, det är väl alldeles tillräckligt för många av helt uppenbara skäl? Och just det där med att vara realistisk med sin egen kapacitet och sina behov, JA EXAKT! Det är ju så vi känner också.

      Radera
  4. Alltså, fan vad folk alltid ska lägg sig i allt och ha åsikter om allt... Det här med syskonhets alltså. Grrrrr....

    Jag är själv ensambarn och har aldrig saknat syskon, eller mått dåligt, eller blivit odrägligt bortskämd, blivit egotrippad, haft svårt med relationer bla bla bla osv osv. Jag har alltid tyckt att det varit prima liv att vara ensam och klarat mig galant genom livet.

    Jag är i stort sett den enda personen i hela min bekantskapskrets som är enambarn, jag är också typ ensam om att ha föräldrar som INTE är skilda... Just saying...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag räknas också som ensambarn (har äldre bonussyskon och ett 20 år äldre halvsyskon som inte delade min uppväxt) och alltså inte varit med om att växa upp med åldersnära syskon. Bristen på detta gjorde inte heller mig till ensam eller drabbad av det folk varnar föräldrar till ensambarn för. Och bara för att en saknar syskon betyder det ju inte att ens föräldrar går bredvid och håller handen och ger en konstant uppmärksamhet/skämmer bort på andra sätt/handikappar en i livet. De har ju generellt sett fortfarande vett innanför pannbenet och vanliga saker att fylla sina liv med utöver barnet.

      Radera
    2. Jag har en lillebror som är knappt två år yngre än mig, vi slogs så blodet sprutade under störren delen av vår uppväxt. Våra föräldrar är dock ihop fortfarande :)

      Radera
  5. Haha! Rövig liten röv här! *räcker upp handen*

    SvaraRadera
  6. Som vanligt så himla tråkigt när normer ska få påverka hur vi bildar familj. Man ska inte behöva bemötas med frågetecken om nån väljer att inte skaffa barn, att känna sig komplett med ett barn, eller två, eller tre eller hur många man nu vill ha och klarar av.

    Vi har tre st. 6 år, 3 år och 4 månader. alltså sexårskris, treårstrots och bebis som tar vad den behöver (som spädisar gör). Emellanåt vill man slita sitt hår men valet att ha tre kommer vi ändå aldrig ångra (: heja att alla ska få välja själva!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att det är ytterst få som på riktigt ångrar sina barn när de väl fått dem, men om man väljer att inte ens ta det där extra syskonsteget ska ju folk bara strunta i. Heja heja och hoppas håret håller! :)

      Radera
    2. För säkerhetsskull kör jag 5 milimetersfrilla ;)

      Radera
  7. Fast, om egentid är så fruktansvärd viktig för en, varför skaffa barna överhuvudtaget? Idag behövs det knappast fler barn på jorden och så vitt jag hört av folk omkring mig som skaffat barn (1,2,3...10) så är egentid inget att räkna med. Bara att fråga ens föräldrar. Egentid är ett påfund av dagens föräldrar för att finna ett sätt att förverkliga sig själv, inte för att vara med sin avkomma. Skaffa barn om du vill (hur många/få du vill). // A-C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte ens hur jag ska besvara en sådan här kommentar? Bara för att man är en människa vars personlighet kräver lite lugn och ro med jämna mellanrum så ska man inte skaffa barn? För att det finns tillräckligt många på jorden? Vad ska folk som är introverta på riktigt göra, ska de avstå att bli föräldrar helt då menar du?

      Tror nog att stenåldern var full av föräldrar som skrikande sprang ut ur sina grottor och slet sitt hår eftersom de också behövde lite tid att sitta och bara glo in i elden och inte hålla på och rodda med familjeliv 24/7. Och att få sova hyfsat okej, ha tid att träffa sina vänner och träna med jämna mellanrum är knappast att välja att "förverkliga sig själv istället för att vara med sin avkomma". Otroligt trist och skuldbeläggande kommentar.

      Radera
    2. Men alltså, förutom att det var ett ganska oigenomtänkt "svar" och otroligt beside the point, så har du helt fel!
      Det behövs visst mer barn på jorden, antalet födda barn i världen har minskar avsevärt! Har du missat att t ex Kina gått från sitt "max ett barn" till två? Det finns anledningar till det! /Malin

      Radera
  8. Jag har tyvärr inga belägg för hur de upplevde föräldraskapet på stenåldern, kanske du har? Dock vet jag att idag finns det preventivmedel och då även chansen för fler aktiva val. Upplever du dig ha en personlighet som inte går att förena med barn behöver du inte skaffa några, om du inte vill.

    Jag har inte sagt att det inte är jobbigt med barn/livet. Det tycker nog de flesta. /A-C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast alltså, "Upplever du dig ha en personlighet som inte går att förena med barn behöver du inte skaffa några, om du inte vill." Vad är det för kommentar?! Menar du på fullt allvar att du ALDRIG gör något som du gillar eller behöver utan dina barn? Mirijam är väl jäkligt tydlig med att hon älskar sina barn, vill vara med sina barn och tycker att det är roligt att vara förälder men att det finns en annan sida OCKSÅ. Inte en gång har hon sagt att hon inte vill ha barn om hon fick göra om, hon skriver om sina tankar kring att skaffa fler än de hon har.

      Och egentid, det är nog få som använder det ordet som menar att det innebär att leva sina barnlösa tider igen typ varje helg. De flesta menar nog att gå och träna en timme, dricka kaffe i lugn och ro, se en film med sin partner på kvällen eller fika med en vän. Är detta orimligt för dig? Gör du aldrig sånt utan dina barn?

      Radera
    2. Gå inte igång på A-Cs kommentarer. Hen är ju tvärtydlig med att hen inte har egna barn. Så med andra ord kan hen sprida moral-mamma-hets hur mycket hen vill men i själva verket vet hen ingenting om varken den obeskrivliga glädjen som barn ger eller vad det innebär att inte ha fått bajsa i ensamhet på åratal.



      Radera
    3. Tack Ida, jag släpper A-C nu!

      Radera
  9. JA! Kan vi prata lite mer om det! Hur man blir och hur det är.

    Jag skulle egentligen vilja ha 4-5 barn, men i någon slags instagramskimrande idyll, som aldrig skulle bli verklighet. Vårt äktenskap håller för ett barn till. Så ett barn till får det bli, inte mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får panik av tanken på fem barn, även om jag försöker lägga på några mentala instagramfilter :) Och efter barn två kanske ni känner att det inte är helt omöjligt att det blir ett tredje. Huvudsaken är ju att man bestämmer det själv och inte lyssnar på andra.

      Radera
  10. Det tog oss jättelång tid efter barn nr 1 att komma fram till att vi nog ändå kunde tänka oss ett barn nr 2. Så vi har sex år mellan barnen. Efter kanske typ 3-4 år slutade många fråga om när det där syskonet skulle komma, men innan dess var det en rätt vanlig fråga och jag slog bakut nästan varje gång den ställdes.

    Där mycket var lätt med barn nr 1 (ta flaska? inga problem! sluta amma? lätt som en plätt! barnvaktas över natten? lugnt det! väldigt lite trots. plus nästan aldrig sjuk. började prata hyfsat tidigt) så har barn nr 2 varit tvärtom. vägrat flaska, helammade länge och delvis till 20 månader, är snart 2 och har ej barnvaktats över natten ännu pga, ja, nattammades till i somras. Hon är lite som du beskriver Juno: hon är som ganska arg och skrikig, särskilt nu på sistone. Verkar inte vilja börja prata. Sliter sönder böcker, kastar mat och saker omkring sig. Kan vara världens ljuvligaste unge också, förstås, men är som så mycket MER än vad storasyster var. Och även om det ibland känns som att vi gjorde småbarnstiden onödigt lång med alla dessa år mellan barnen, så hade jag nog inte orkat med det här med barnen tätt heller, särskilt inte när en tänker på hur livet såg ut för några år sedan. Eftersom lillasyster också varit mer, så tog det också rätt lång tid innan jag kunde börja känna mig bekväm i att göra saker för mig. Och lite så har vi nog känt båda två, här hemma, att denna period med lillasyster varit rätt slitsam. Nu tror jag ändå att det börjar ordna till sig och jag har kunnat börja återuppta sådant som jag mår bra av. Träna lite, gå ut och äta middagar med kompisar och så. Jag skulle vara en vansinnigt tråkigt och hemsk person utan det, framförallt skulle jag inte ha någon energi alls om jag inte fått fylla på med något utifrån.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Juno är ju verkligen världens ljuvligaste också, det hoppas jag alla fattade, men hon har också ett galet temperament! Om Sigge tog något han inte fick ha så kunde man bara byta med lite vad som helst som låg framme så var han nöjd, medan Juno ba: WWOOAAAAA och blir skitarg för att man inte låter henne ha bilnyckeln/fjärrkontrollen till tv:n/den vassa kniven osv. Sparkas och fäktar och sträcker sig som en korv så man knappt kan hålla henne. Och det i kombination med att hon BARA vill ha saker hon inte får ha, alternativt göra saker hon inte får göra, gör dagarna gaaaanska långa ibland. Älskar henne mer än livet självt såklart, men vissa dagar mest när hon sover. Vilket hon alltså gör skitdåligt. :)

      Och jag förstår att ni ville vänta, men själv hade jag nog varit för bekväm efter sex år tror jag... Hehe.

      Radera
  11. Jag har två barn. Jag kan gå igenom fler förlossningar, jag kan gärna öva på att göra barn (fniss) men att vara gravid eller med ny bebis- aldrig i livet. Av både psykiska och fysiska skäl.
    Min första var en ängel när hon var bebis. Sov och var ängel. När tvåan kom tre år senare (hade nästan bestämt mig bara för ett barn) fick jag aldrig sova äta eller göra något ostört. Det blev en (utifrån en kompis beskrivning) Episk trots på större barnet. 2*minst 45 varje dag av skrik gråt och utbrott på allt i minst 4 månader..

    Tack BVC som skickade mig till psykolog!

    Nä fler barn blir det inte. Av så många skäl. Och den som frågar får veta några, vilka utefter mitt humör.

    Och man ställer inte frågan om fler barn lika lite som att ställa frågan om det ska bli barn, eller när de kommer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det låter ju mindre roligt, minst sagt. Fy fasen vad trött man kan bli av de här utbrotten. Sen sitter man på kvällen och kollar på bilder i telefone och ba: ååååh så gölliga dom är!

      Och håller helt med: folk måste sluta fråga, av många olika anledningar!

      Radera
  12. Efter allt, efter vakna nätter, förlossningsdepression, ångest osv osv har vi landat och läkt, både som par, individer och familj. Förutom en grej och det är det där med rövigheten. Jag är liksom besviken på att vi inte var bättre människor än så. Inget har som att få barn fått mig att inse att vi alla när vi är pressade blir ena röviga egon och kanske allra mest mot den vi delar sitsen med. Det har gjort min självbild och bilden av min man lite kantstött. Känns dock (som alltid) bättre av att inse att detta är en rövighet vi alla delar. Samt, märker jag, av att skriva ordet röv. RÖÖ-Ö-ÖV.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner EXAKT så, "var vi inte bättre än så här?" Det är det jag menar med dammsugandet av hallen tex, jag vägrar vara en småsint jävel som ba: MEN DET ÄR JU ALLTID JAG SOM DAMMSUGER HÄR! So what liksom. Och det hade nog varit so what, jag hade kunnat dammsuga varje dag med glädje om jag bara inte varit så jäkla trött. Och visst är det gött: RÖÖÖÖÖV!

      Radera
  13. HAHAHA! Jag älskar det här inlägget för det är så precis som för oss. Vi pallade nätt och jämt två kids och var alldeles slut....när den där lilla trean dök upp. Madness. Hade inte första kidsen varit ivf så vi inte trodde vi kunde bli preggo "naturligt" - då hade Git aldrig existerat...men så är vi så galet förtjusta i den där oväntade, oplanerade, obekväma lilla skitungen. Det är så dubbelt och jag tror den största glädjen kommer nör de blir lite större, lite större kids is the shit helt klart! Pöss på räj!/Sockertoppen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ju äldre desto bättre definitivt! ibland ser jag familjer (på tv/i verkligheten/på internet) som har ungar i 8-16-årsåldern som typ roadtrippar genom Australien eller nåt annat ballt, och så tänker jag att "vaffan, det är ju det där som är en familj på riktigt, när man liksom överlevt alla småbarnsåren och börjat leva ihop på ett helt annat plan än att två stora ska gå och konstant hålla efter två små. Eller hur många små det nu är.

      Radera
  14. Tack för det här inlägget. Vi har ett barn på tre år och efter en graviditet med hypermensis och tiden efter med ett trasigt knä, så känns inte ett barn till som en möjlighet men känslan av skam att inte klara/orka/vilja/kunna ett barn till är stor. Jag vill vara den bästa möjliga mamman till mitt barn och jag är inte så säker på att jag skulle kunna vara det med ett barn till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu hänger jag med på din kommentar där uppe och jag kan svara att Natta bloggade inte om sin HG, men hon finns på Instagram under @nataber och skrev mycket där!

      Radera
    2. Och nej precis, jag hade en jättejobbig graviditet med Sigge där jag var sjukskriven från vecka 30 eftersom min livmodertapp kortades av och jag började öppna mig, så jag var tvungen att sitta still i tre månader, och eftersom de aldrig fick utrett varför så var jag inskriven på spec.mödravården från start med Juno och gjorde tio miljarder vaginala ultraljud för att hålla koll och jag var så satans trött på att ränna på sjukhuset varje vecka så jag kan inte ens förklara det. Och så rädslan för att få ett prematurbarn med allt vad det innebär. Fy fan. Och då mådde jag inte ens illa :) Beata hade HG på alla sina tre graviditeter, kolla hennes blogg! https://beatatjata.wordpress.com/

      Radera
  15. Så mycket känslor i det här och jag känner igen mig i mycket, typ allt, i det du skriver (och i kommentarerna du fått).

    Jag och sambon, med åldersskillnad på 10 år, bestämde att ett barn försöker vi oss på, så får vi se sen. Förutom ålder, så spelar hälsa och lite annat jox in. Vårt försök ledde till två på en gång. Och CHOCKEN på ultraljudet? Hjälp :) Men viken välsignelse de är nu, kan inte tänka mig ett liv utan dessa två.

    Men om det är lätt? Knappast. Känner mig allt som oftast som den sämsta föräldern i världen och längtar BORT. Och som väl är finns utrymme för det. Känslan av att inte räcka till, att famnen alltid måste delas, för mig att kunna parkera mig i soffan med en spädis en hel dag... Till viss del en sorg. NU är de 3 och har ju passerat spädistiden, men det känns också jobbigt.

    Kan säga att jag på sätt och vis gärna hade velat vilja ha ett barn till. Kan kännas helt overkligt att jag inte kommer få uppleva en graviditet till, att inte veta hur det är att få ett barn... Men å andra sidan, vi har, kan jag känna, haft tur. Sover bra etc. Tänk om nästa skulle bli ett kolikigt barn, som alltid äter och aldrig vill sova?

    Och eftersom vi fick två samtidigt får vi istället höra "vad smidigt, två på en gång, då behöver ni ju inte göra om" etc. Tycker folk kan lägga av att lägga sig i!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det var min första tanke när jag läste din kommentar: gud vad skönt att bara vara gravid en gång! pga hatade det verkligen.

      Men jag förstår vad du menar, klart att det måste vara konstigt att inte ha samma upplevelse som "alla" andra, speciellt som förstagångsföräldrar. Själv känner jag att två Sigge hade varit en lätt match, två Juno däremot. Uuuh. Skönt att era sover bra i alla fall, en god natts sömn ska inte underskattas när treårstrotsen ska djupandas bort. Hej!

      Radera
  16. Alltså, som en person som verkligen inte vill ha barn alls och kan relatera så himla mycket till hur du känner inför en trea så vill jag ändå bara säga detta: jag ÄLSKAR att det är din lilla tjej som härjar och är en destroyer, och inte killen. Bara för att kunna trycka upp det i ansiktet på folk som ba, jomen flickor är ju så söta och tysta och väna natuuurligt medan pojkar gillar att bråka. HA! Men med det sagt, hoppas ni får sova snart <3

    SvaraRadera
  17. Har vänner som försökte skaffa barn i flera år, det gick inte och dom slutade försöka och planerade för ett liv utan barn. Då blev dom gravida och de fick sitt första barn när de båda var 41 år. Sen fick dom ett barn till i våras när de var 43. Dom ser typ tio år yngre ut, är totalt pigga och glada. Givetvis är det supercoolt och fint att dom lyckades få inte bara ett, utan två barn, men ändå. JAG FATTAR INTE! Huuur kan dom vara och se så pigga ut?? När vi pratade om det sa dom skämtsamt att dom "slutat röka och kröka" och börjat gå på badhuset kl 07 istället...
    /Christina

    SvaraRadera
  18. Hear hear! Har 16 mån mellan barnen, äldsta snart 2,5år. Skit tungt! Härligt och roligt och allt det där förstås, men tungt så in i norden!

    SvaraRadera
  19. Jag är nog lite knäpp, men jag vill ha många ungar, kanske 4-5 st? Typ som en liten kull? Tänker att man liksom formar de mer som en grupp om dem är fler? Vi är tre syskon i min ursprungsfamilj, har alltid varit gött att vara "fler än föräldrarna". Mina föräldrar har hållit ihop, men jag ska nog fråga dem mer om hur de har haft det. Hur just deras parliv har varit.

    Just nu har vi en unge på 2 år. Hon är ljuvlig och den mest bestämda och envisa människan jag känt i hela mitt liv. Hon sov i 20-min stötar tills hon blev ca 6 mån. Hela nätter sedan hon var drygt ett år. Men konstant frustrerad för att hon inte kunnat saker.

    SvaraRadera
  20. Alltså hear hear! Känner precis likadant, fast vi hade en "besvärlig" etta (känns så himla fel att benämna sitt barn så, men han sov dåligt, hade ett jävla humör redan som bebis och med lätt förlossningsdepression hos mig var det en tuff start minst sagt), trots det var jag helt säker på att jag ville ha en till, (obs obs att det inte är något jag tycker alla borde leva efter) jag har svårt att föreställa mig livet utan mina syskon och ville att vår lille vilde skulle ha någon att luta sig mot i med- och motgångar. Nu är tvåan här och vi fick tvärtom höra att han kommer säkert sova hela nätterna eftersom första sonen var så strulig, eh nej, så var icke fallet. Trotsig 2.5 åring och rastlös 5-månaders sätter sina spår och HELL YES vad jag känner mig rövig och missunnsam för jämnan, hatar mig själv stundtals! Men precis som du skulle jag aldrig vilja ha något ogjort. Dom som glatt frågar "men ni ska väl ha en liten tjej också?" (som att min andre son inte duger - FU!) får dock ett nej med oerhört stort eftertryck till svar...

    SvaraRadera