söndag 2 oktober 2016

Race report Malmö halvmarathon

Jahaja, i går var det den 1 oktober och dags för Malmö halvmarathon, loppet som jag storstilat anmälde mig till i våras och skulle ha som en ordentlig grand finale på min oerhört löpfyllda sommar. Well, det blev ju inte riktigt så och så här i efterhand kan jag dessutom konstatera att jag måste vara den svenska löpare som springer flest lopp per träningstillfällen – sedan i maj har jag sprungit elva pass, varav fem har varit lopp. Mina enda två löprundor i juni var Malmöloppet och Klövernmilen till exempel. Hehe.



Jaja, skit i det, så här pepp var jag i alla fall när jag bad en okänd tjej i toakön att ta en bild på mig innan starten. Här vill jag gärna flika in att det hade varit enormt trevligt med kanske hundra extra bajamajor uppställda någonstans på stadionområdet, för det var ganska lång kö bakom mig (till endast fyra bås) och jag var i startfållan endast fem minuter innan start och missade tyvärr uppvärmingen. Bra val att ta toabesöket där ändå eftersom det inte fanns någonstans att kissa efter hela banan sedan, något jag på denna bilden fortfarande var lyckligt ovetandes om. #postpreggoproblem

Klockan 15 gick startskottet och sedan fick man gå jättesakta i några hundra meter innan flaskhalsen släppte. Sedan var det bara att jogga på, det kom en till flaskhals på ett ställe precis innan första kilometermarkeringen men fältet glesnade sedan väldigt snabbt. 2100 löpare var anmälda och 45% sprang Malmö höstmil och 55% halvmaran. Banan var ganska lik delar av Midnattsloppet och Malmö är ju platt som en pannkaka och en dröm för trötta löparben så det var bara att kuta som vanligt. Förutom att Södergatan kunde varit aningens bättre markerat så att lördagsshopparna fattade att det gick ett lopp där så var biten genom stan helt okej. Min taktik var att springa sakta för att orka så långt som möjligt (har ju aldrig sprungit längre än typ 13 km), vilket efter ett tag visade sig vara ganska korkat eftersom man ju får ett helt annat löpsteg om man ändrar fart, och jag var ganska sliten i benen redan vid åtta kilometer.


Så här gick banan, helt vansinnigt provocerande att vi som skulle springa det långa loppet också var tvungna att springa ett varv inne på stadion där målet för Höstmilen var. Känslan av att det snart var över spreds i kroppen när målet kom närmare och folk hurrade men nähä, då var det bara att fortsätta kuta (och försöka ta sig förbi dem som sprungit klart och stod och snicksnackade vid passagen ut) LIKA LÅNGT OCH LITE TILL.

Hade på förhand kollat banan och tänkt att det nog skulle vara segast mellan 13.5 och vattnet strax efter 18 km och oj så rätt jag hade. Det började bli tungt i benen och jag varvade joggandet med att gå 50 meter här och 50 meter där. Kilometerskyltarna kom ändå tätare än vad det kändes som i benen men strax innan jag kom till vattnet vid 15 så kom den. Krampen. Och nu menar jag inte att jag blev stum eller fick mjölksyra eller nåt sånt trams, nej det här var något av det obehagligaste jag varit med om. Tänk såna där ofrivilliga muskelryckningar man kan få i ögonvrån, fast tusen miljarder gånger värre. Man kunde se genom byxorna hur det liksom ryckte och drog vid muskelfästena på insidan av låren och det... pulserade? typ inuti musklerna. Extremt märkligt, men sjukvårdspersonalen sa att så länge det inte gjorde ont så var det inte farligt och att jag kunde fortsätta om jag ville. Och det ville jag ju, men uuuuh vad tufft det var.



Alltså mellantiderna här symboliserar SÅ BRA hur loppet kändes. Passerade 15 km på 2.00.18 och sen tog de sista 6 kilometrarna 53 minuter. Haha, fy fan. Så länge jag joggade gick det bra, men när jag var tvungen att gå så kom krampen liksom krypande och det gick inte att stretcha ut heller, bara knåda lite när det var som värst och fortsätta springa. Vid 17 km kom det även på utsidan på högra låret och började kännas även i höger vad och då blev jag förbannad på riktigt – vad är jag för idiot som tror att jag kan springa en halvmara utan problem när jag inte tränat ordentligt på hela sommaren? För helvete. Jag traggade på och gick och sprang och gick och sprang och stannade och tryckte på mina spattiga ben och höll på så tills jag kom till 20-kilometersmarkeringen och tänkte att om jag bara håller ut tills jag kommer in på stadion så kan jag i alla fall krypa den sista biten. Och det var först när jag var halvvägs runt inne på stadion som jag kände att jo, jag kommer fanimig klara det!

Kom i mål, fick min medalj och gick rakt mot sjukvårdarna och ba: Hjälp mig! Eftersom jag var bland de sista i mål så stod det typ 15 pers redo att hjälp mig och jag fick resorb, en banan och hjälp att stretcha benen tills den bubblande känslan i musklerna släppte. 


Minen här? Lika delar glädje och chock! Men alltså – jag klarade det fanimig, jag tog mig igenom min första halvmara, otränad och jävlig med dödskramp och allt. Hurra för mig!

4 kommentarer:

  1. Haha, ÅÅÅH VAD GLAD på sista bilden! <3 Jag blir helt stolt och glad för din skull! Helvete vad bra kämpat! Slitigt som fan, men alltså HURRA!

    SvaraRadera
  2. Så strongt!! Vilket pannben du har!

    SvaraRadera
  3. Envis som en get. Precis som Juno!

    SvaraRadera
  4. Så jädra starkt! Heja dig! Ger mig trots allt hopp om att jag också kommer att klara en halvmara nån gång i livet, fast det är klart, lite mer continuous löpträning innan kanske är att rekommendera...

    SvaraRadera