onsdag 30 mars 2016

I min hjärna just nu.

Everything around us

that we call life 

was made up by people 

that are no smarter than you

tisdag 29 mars 2016

Tjoho, en sketabra tisdag!

Dagen började med solsken, men inte bara det: jag slapp böter trots att jag trodde att parkeringsförbudet började gälla klockan 8 istället för 7. YEY! (Okej, dagen startade med andra ord säkert inte lika bra för en arg lastbilschaufför som inte kunde stå på rätt ställe och lasta men nu var det ju min dag det här skulle handla om).

Tisdagen fortsatte med bra flyt på jobbet. Är i ett slags bergochdalbanemood angående det här med att starta eget och tjäna pengar och bring home the bacon osv. Ni vet. Men i dag var det gött och kaninhjärtat fick vila lite.

Fick ett mail från Malmö stad om att Juno Fjuno fått plats på Siggans förskola i slutet av augusti, och känslan inför det är ju typ HURRA HURRA HURRA, GRATIS KATTUNGAR OCH KONFETTI ÅT ALLA! Visst, det är syskonförtur så hon ska ju liksom ha en plats där, men innan allt finns svart på vitt så gnager det lite. Nu gnags det noll. Älskar noll gnag.

Såååå. Vågar jag förvänta mig att komma hem till glada och ognälliga barn som inte är vakna till klockan 22 pga sommartidsrelaterad pigghet, eller är det att tro allt för gott om denna tisdag? Hoppas inte!

torsdag 24 mars 2016

Att aldrig någonsin ha den där extra lilla tiden

Jag har alltid varit en sådan där störig jävel som hävdat att "alla har 24 timmar per dygn, det handlar om prioriteringar" när folk säger att de inte har tid med [insert valfri syssla].
Så – varför är mitt dygn plötsligt mycket kortare nu då? Varför känns det som att jag aldrig någonsin får tid över för det mest basic, det vill säga jobba, hålla hyfsad ordning hemma, ha hyfsat rena och mätta barn, träna hyfsat ofta, gå ut med hundarna hyfsat ofta, hålla tvättberget i schack och köpa en bukett tulpaner med hyfsat jämna mellanrum?

Jag ser hur andra mammor pysslat ihop små påskpresent-kit att ge till pedagogerna på förskolan och tänker att vaffan, tur att Sigge börjar först i april så jag slipper skämmas över att han inte ger bort nåt. Jag ser hur "alla andra" målar om hemma, skaffar sig en ny hobby, åker utomlands i flera veckor, syr fina gardiner, broderar skojiga tavlor, stickar koftor i avancerade mönster, hänger med sina vänner på lokal, spelar in poddar om böcker de hunnit läsa osv. Alltså allvarligt, vad – VAD – är det alla dessa människor gör avkall på som inte jag gör?

Eller är det kanske så att dygnet inte har 24 timmar för alla? Att någon snott typ åtta av mina och har 32 själv medan jag bara har 16 kvar? Det verkar nästan rimligt nu när jag tänker på det.

måndag 21 mars 2016

Kom och lär dig knyta amplar!


Kolla här då! En workshop i att knyta amplar i makramé som hålls av ingen annan än knyta makraméamplar-superstar @createaholic ! Nu på söndag i min lokal i centrala Malmö – smit från släkten och kom och knyt loss och ät påskgodis på A Bushel & a Peck istället!

Anmälan här -> Makramé för nybörjare


söndag 20 mars 2016

Påskäggsjakt i Slottsparken



Så här glad var jag när jag träffade påskharen i lördags på ett event som Kinder anordnade i Slottsparken! Och både jag och Tobbe kände att det fanns hopp för att någon gång på en framtida semester kunna lämna in barnen på någon form av Bamseklubb utan att Sigge dör av utklädningsrelaterad panik. Win! 

lördag 19 mars 2016

Är jag en dålig feminist som vill gå ner i vikt?

Tio veckors kost- och träningsutmaning är avklarade och OH MY LORD vilket gnäll det varit i kulisserna under den här tiden. Jag minns när Annaritar hade ett långt försvarstal om att "sånt här får man ju egentligen inte vara glad över men alltså jag kom igång ordentligt med träningen för ett tag sedan och nu mår jag så himla bra och känner mig som mig själv i min kropp igen" och jag tänkte att det var ju lite överdrivet att lägga upp det på det viset, men jag hade ju jättefel.

Först – jag förstår att det är problematiskt att tävla i kroppsförändring, men just nu lägger vi det åt sidan ett tag och fokuserar istället på lite av de negativa kommentarer jag direkt och indirekt fått under de här tio veckorna. Men först lite bakgrund.

I november 2012 fick vi reda på att jag var gravid. Jag hade precis tagit mc-kort, tagit upp fallskärmshoppningen efter ett uppehåll och kommit igång bra med löpningen. Jag var så himla nöjd i mig själv, jag mådde jättebra både fysiskt och psykiskt och fortsatte göra det en bra bit in i graviditeten. Men i vecka 30 upptäcktes det av en slump att min livmodertapp var för kort, en osympatisk läkare sa att bebisen garanterat skulle födas alldeles för tidigt och jag fick rörelseförbud. Vi blev så fruktansvärt rädda, läste allt vi kunde hitta om att få ett prematurbarn och räknade dagarna för att komma förbi vissa mer eller mindre säkra veckor i graviditeten. Hemska månader var det. Fruktansvärda.


Men allt gick bra, jag vilade så extremt duktigt att jag nästan fick sättas igång två veckor över tiden men Sigge kom till slut av sig själv och mådde fina fisken. Jag däremot fick blodtransfusion och blev superdålig och inlagd och hej och hå och det tog rätt hårt på ett redan slitet psyke. Och vi började ganska snabbt fundera på om vi någon gång skulle våga försöka skaffa syskon efter den persen. Vi bestämde att försöka få syskon tätt för att få det avklarat, eller strunta i det om det tog för lång tid att bli gravida igen. Eftersom vi inte visste varför det blev som det blev med Sigge så hade vi möte med en barnmorska som lovade att vi skulle bli inskrivna på specialistmödravården och bli kollade från start vid en eventuell ny graviditet.
När Sigge var knappt elva månader blev jag gravid igen och sen var det skytteltrafik in- och ut på sjukhuset för koll i ett kör.

Jag vågade inte röra mig. Jag tränade ingenting, jag körde inte motorcykel och jag hoppade definitivt inte fallskärm. Jag gjorde ingenting. Och här någonstans började jag tappa väldigt mycket av känslan för vad som var jag. Ni vet, man är ju liksom någon. Man har intressen, man har en viss musiksmak, man gillar att äta speciella saker och man väljer film efter vad man vet att man tycker är skoj. Hade mitt största intresse varit att teckna, eller knyta amplar, eller vad fan som helst som går att göra sittande på sin röv i soffan så hade detta aldrig blivit ett problem, men för mig var det vidrigt. Jag kände mig extremt instängd inuti min kropp och kunde inte göra något eftersom jag då indirekt riskerade att något skulle hända bebisen. Jag kände mig otroligt utsatt vid vårdbesöken och har tappat räkningen på alla vaginala ultraljud jag genomgått.


Men allt gick ju bra med Juno också, jag återhämtade mig rekordsnabbt efter mitt planerade snitt och har långsamt börja hitta tillbaks till mig själv. Men jag har varit så jävla trött. Tung och otymplig och en bebis som aldrig sover, ni som lidit av sömbrist vet vad jag snackar om, ni andra anar nog inte vilken jäkla dimma man simmar genom på dagarna. Fy fan. Att ens försöka komma igång med träningen gick bara inte, jag tryckte i mig socker för att orka hålla mig vaken och insåg ganska snabbt att jag var tillbaks i ett matmissbruk som jag kände igen allt för väl från mina tidiga 20:ish år, men pallade bara inte vända skeppet. Efter Malmöflytten lättade det, istället för att vara isolerad i huset efter kl 16 när det var kolsvart ute i Häckeberga så kunde man ju göra saker! Gå med vagnen, gå på långa hundpromenader! Hitta på saker till fots med ungarna på dagarna istället för att bara köra bil överallt.



Och så tipsade min frisör om den här grejen som jag kört nu, en utmaning genom refitness.se som också var en tävling, där man under tio veckor skulle få ett specialanpassat kost- och träningsschema utformat efter ens egna förutsättningar och mål. Jag behövde inte tänka, jag behövde inte planera, det räckte att jag läste innantill och gjorde som det stod i papperna. Frisör-Anna hängde på, och min kompis Carin, och tillsammans med en annan kompis som körde en likadan utmaning förra sommaren startade vi en peppchat på messenger som gått varm dessa tio veckor.

Så. Himla. Roligt.

Jag har orkat sätta undan tid för mig själv och gått till gymmet klockan sex på morgonen, efter att ha knaprat riskakor och druckit läskigt bcaa gäspandes vid köksbänken. Jag har känt – nästan dag för dag – hur jag har blivit starkare.


Jag har längtat ut i friska luften. Knatat runt med hundar och barnvagnar och känt hur stegen blivit studsigare och tempot snabbare. Jag har fått tusen gånger mer energi från morgon till kväll. Jag har tyckt att maten varit ganska trist, men har i gengäld inte fått några blodsockerdippar alls under dagen. 

Jag gick en nybörjarkurs i crossfit och orkade vara med på allt! Jag lyfte min egen vikt i marklyft första gången jag provade! Det var så otroligt kul och jag kände verkligen hur jag bit för bit hittade tillbaks till mig själv på grund av all extra energi som träningen och kosten gav. Jag kom hem klockan åtta på kvällen efter att ha först jobbat och sedan tränat och var pigg! Fantastisk känsla!

Innan allt började funderade jag på hur jag skulle göra med sociala medier, för jag visste att jag behövde pepp under vägen men att många av mina instaföljare tycker att träning är trist. Så jag skapade ett nytt instagramkonto när det drog igång, och uppdaterade det varje vecka med träning och formbilder. Det har varit ett renodlat Nyårslöfteskonto och det kommer inte fortsätta uppdateras nu när utmaningen är slut.

Och så här: jag förstår att det här är problematiskt, "kolla in mig denna veckan då, woohoo" liksom. Absolut. Men jag har aldrig någonsin likställt en högre vikt vid ohälsa eller en lägre vikt vid hälsa. Jag har aldrig någonsin klankat ner på mina före-bilder, helt enkelt för att jag inte har något problem med dom. Jag har utan pardon avföljt alla som tramsat om att de skäms för sin kropp, jag vill inte ha sånt skit i mitt flöde. Träning för mig är att bli stark och snabb och för detta krävs det – för mig – en viss viktnedgång. Jag kan inte springa snabbt med X antal kilons övervikt och en gammal knäskada. Så enkelt är det. Jag förstår att tränings- och före- och efterbilder är en trigger för många, men på samma sätt som det triggar något dåligt hos vissa så kan det också peppa och inspirera andra. Där tycker jag att det handlar mer om hur man lägger saker, än vad man lägger upp. 

Men så kommer pikarna och kommentarerna. Om att jag vikthetsar. Om att jag är en dålig feminist för att jag är glad över att gå ner i vikt. Om hur jävla dåligt det är att lägga upp före- och efterbilder med sina resultat eftersom det är tjock-mobbing och att gå patriarkatets vägar. Om att det är sån jävla dubbelmoral i att hävda att man gillar sig själv men ändå vill ändra på sitt utseende. 

Sånt. Jävla. Bullshit. 

Jag var värd exakt lika mycket den 11 januari som jag är i dag. Jag har aldrig någonsin kopplat mitt egenvärde till hur jag ser ut. Däremot så kopplar jag extremt mycket av den rörliga person jag är till vad min kropp orkar. Om jag är trött och sliten så är jag inte mig själv. Och att orka hitta tillbaks till mig själv efter de här otroligt påfrestande åren har varit så himla härligt! Ett tag när jag mådde som sämst så trodde jag att det här småbarnslivet med dödströttheten var mitt nya jag, jag visste inte hur jag någonsin skulle ta mig ur den spiralen och jag mådde så himla kasst. 

Men nu: nu mår jag bra. 


Jag är helt övertygad om att jag genom tio veckors träning och omläggning av kosten på egen hand tagit mig ur ett väldigt mörkt hål som ledde rakt mot en allvarligare form av psykisk ohälsa än att "bara" vara konstant överdrivet trött. Jag har tränat och ätit mig frisk och glad! 

För det här med att må bra, det handlar inte främst om några siffror på en våg eller siffror på ett måttband. Det handlar definitivt inte om utseende. Det handlar däremot om en väldigt stark känsla inuti kroppen som jag inte behöver någon spegel eller kamera för att känna. Känslan av jag. Min själ mår bra och den själen är inte mindre feministisk bara för att kroppen som omsluter den har krympt några storlekar. Inte ett dugg.  

Och den som förlöjligar detta, den som spottar på detta och kallar det för vikthets inför någon form av beach 2016 och förringar detta till att jag är antifeministisk som vill gå ner i vikt, den människan har ingen_jävla_aning om vad träning uppenbarligen kan göra för att läka en trasig själ. 

Men det vet jag, och jag hade inte kunnat vara gladare över att få reda på det. 

torsdag 17 mars 2016

Hemma!

Vi försvann inte i Berlin utan kom hem som planerat på tisdagkvällen, trots att en bil exploderade mitt i centrum vår sista dag i stan. Inget av barnen verkar ha lidit någon större skada av att vi försvann i tre dagar, barnvaktandet hade gått som en dans för morföräldrarna. Sigge hade frågat efter Tobbe när han vaknade den andra/sista natten men mig hade ingen saknat tydligen.

Joråsåatteh, det känns ju inte alls i mammahjärtat. Jag har ju bara byggt honom inuti min egen kropp och sedan pressat ut honom genom densamma, men skit i det. Mutad med en sopbil med tillhörande soptunna och morsan är ett minne blott. Håhå jaja. Otack är världens lön.


måndag 14 mars 2016

Ljuset! LJUSET!



Vaknade till solsken efter åtta timmars ostörd sömn! Vaknade yttepytte två gånger men kollade bara vad klockan var (01 och 05) och somnade om. Sen åt bi frukost på stället på bilden och jag ville ha ALLA lampor i lokalen. Och sen gick vi tusen mil, varav några varv på ett shoppingcenter, en WW2-utställning och minnesmonumentet vid Brandenburger Tor. Trötta tassarna nu! 

Kvällen avslutades med megamycket mat och hemgång till hotellet före 22. Ah så skönt att vara vuxen och få bestämma själv! En halvdag kvar imorgon, hoppas på åtta timmars sömn efterföljt av ett soligt uppvaknande även denna natt! 

söndag 13 mars 2016

#utanblöjoriberlin



Hej då:et till ungarna gick bra, tågresan över till Kastrup gick bra, flygresan gick bra, taxiresan till hotellet (Michelberger bor vi på efter order från Linn) gick bra och vi fick vårt rum när vi kom klockan 12:53 trots att det egentligen var incheckning först klockan 15. Yey!



Efter lite chill på hotellet gick vi ut i ett iskallt Berlin och turistade. "Det här ser ju ut som en riktig jäkla knarksäljarpark" sa jag, och tre sekunder senare fick vi ett erbjudande om att köpa marijuana. Vi har ätit veganburgare, gått och gått och gått, kollat lite på muren på East side gallery, druckit kaffe och köpt silverschampo för det trevliga priset 1.35 euro. Nu värmer vi oss på hotellrummet, ligger skavfötters och äter godis och myser av snabbt Wi-fi, tystnad och glada sms-rapporter hemifrån. 

Den lill resan går att följa på den fantastiska hashtagen #utanblöjoriberlin på insta där jag precis som här heter mirijam_geyerhofer (ett namn som jag slipper stava när jag är i dessa trakter, WIN!

lördag 12 mars 2016

Expressen debatt: Låt de som vill ha kejsarsnitt få det



Nu har jag tyckt saker igen. Jag skulle ju sluta med det egentligen, men blev tillfrågad av debattredaktören och jag är inte den som är den i den här frågan. Var så god att läsa!

torsdag 10 mars 2016

Ljusare tider comin' up!



Klockan 18:00, när jag stängt och larmat på jöbbe, dragit på mig cykelhjälmen och börjat trampa hemåt, så är det nu officiellt ljust ute! LJUST! Bara en tidsfråga innan vi snackar kaffe på uteservering, solvarm doft av syren och INGA JÄVLA VINTERKLÄDER PÅ BARNEN. Ahhh, längtet!

onsdag 9 mars 2016

Har jag tagit över efter Bradpittsarmpit-Maria nu eller?

Som jag har lidit med den här familjen när Bubba inte sov. Och som jag lider med min egen nu när Juno kör någon form av rysk roulette-sovning. "Är detta det enda jag ska blogga om nu?" tänkte jag men kom på att jag kunde skriva något om Berlin-peppen i stället. Och då slog det mig.

Jag är Dobre Futro 2.0. 

Jaja. Sämre blogg kunde jag ju börjat härma, det kunde jag ju. Men ändå. Hade hellre skrivit om till exempel mc-turer, solsken och palmer, men det finns väl en tid för allt. HOPPAS JAG.

fredag 4 mars 2016

...och på den tredje natten återgick allt till det vanliga

Jaja, vad är väl en bal på slottet? Nu vet vi i alla fall att hon faktiskt KAN sova nio timmar i sträck bara att hon skiter i det, lilla Klättrar'n Härjarnsson.

torsdag 3 mars 2016

En gång är ingen gång, två gånger är en vana (ELLER HUR, SÄG SNÄLLA ATT DET ÄR EN VANA?!?)

Hon sov i går natt. Hela natten från 22-06:30. Och samma i natt. Inte ett enda uppvak, ingen mat, ingenting! Jag tror att det beror på att hon varit så himla snorig så de tre nätterna före det så åt hon knappt eftersom hon var så täppt i näsan och inte kunde. Så kanske gjorde hon en liten egen avvänjning eftersom hennes föräldrar är för trötta för att ge sig på det? HOPPAS!

Ni ba: Åh vad skönt att du fått sova två hela nätter, men nehejdå. Natt nummer ett vaknade Sigge klockan 03:30, satte sig rätt upp i sängen och ba: TITTA BLANDBILSTÅGET! och snubblade ut i vardagsrummet för att komma in efter tre sekunder och förvånat undra var alla möbler var (bortplockade i väntan på golvslipare) och sen inte somna om på alldeles för länge, och i natt hade jag rethosta som höll mig vaken en ganska bra sväng på småtimmarna.

Men skit i det, hon sov. HON SOV! Konfetti och gratis kattungar åt alla!

onsdag 2 mars 2016

Ny månad, nytt hår (med lite gammal look)


Ni som följer mig på insta har ju fått njuta av den här förvandlingen i flera timmar redan, men ni andra - TADA! Finns ju få saker som gör underverk för humöret på samma sätt som ett frisörbesök va?! 

Längtar tills jag har den här färgen av mig själv och slipper betala för den, en snabb blick på minn mor och en mental minnesbild av mormor säger mig att jag inom en relativt snar framtid kommer spara stora summor pengar varje år. WIN! 

tisdag 1 mars 2016

Ny månad, nya starka intentioner!



Februari va? PMS, sura bloggkommentarer och plötsligt ÄNNU mindre sömn att addera på en redan sliten småbarnsfamilj. Uuuh. Bilden ovan är den som illustrerar månaden bäst nästan.

Men skit i det, nu är det mars! Ny månad, en VÅRmånad, och massa skoj som händer! Vi får fixat det sista i lägenheten idag och imorgon så sen är det slut på alla "i väntan på"-lösningar som vi haft det senaste kvartalet (!) och vi kan äntligen göra fint! 

Nästa vecka kommer mina föräldrars och umgås och TAR BARNEN I TRE DAGAR SÅ JAG OCH TOBBE KAN ÅKA TILL BERLIN! Min kost- och träningsutmaning är slut så jag slipper planera så jäkla mycket med maten. Det blir bara ljusare och ljusare och det är påsk! Min bästa högtid pga helt kravlös. 

Och sen blir det april och Sigge ska börja skolas in på vårt förstahandsval av förskola (!), jag skrek rakt ut när beskedet kom igår. Och då är allt ikapp, vi väntar inte längre på något utan kan starta vår nya Malmövardag på riktigt, och jag längtar så jag dör! Så om bilden ovan får illustrera februari så får denna illustrera de kommande vårmånaderna:



Dessa gullon alltså? Snart lika stora så de kan dela garderob = ännu mer win i det tvättkorgsrelaterade sisyfosarbetet där hemma.