onsdag 7 september 2016

Idag vänder det!

 

Det har varit ett tufft år och lite till för den här lilla familjen. Under midsommarhelgen förra året drog Tobbe av ett ledband i tummen när han brottades med en patient på jobbet, och efter 14 månader av feldiagnostisering, remisser på villovägar och uppskjuten operation pga sommaruppehåll så låg han idag ÄNTLIGEN på operationsbordet för att få handen bra igen. 

Det är jobbigt att leva med konstant värk, och det är ännu jobbigare att leva med konstant värk med två småbarn. Och - det är inget jag är stolt över att säga - men det är även jävligt jobbigt att leva med någon som lever med konstant värk också. Mina moder Theresa-skills var förbrukade redan förra hösten så vi har alla hoppats innerligt att den här operationen blir lyckad - och det blev den! Eller ja, nu är handen ett blått gipspaket och det gör svinont eftersom dom har flyttat en sena och liksom bundit fast den runt leden på något vis (?) för att stabilisera alltihop. Och grejat lite med karpaltunneln. Men läkaren var supernöjd så då är vi också det. Tre månaders rehab på detta så ska det säkert bli toppen igen, woop woop! 

torsdag 1 september 2016

Ett inlägg om barn nummer tre...


Här är den korta versionen om att skaffa ett syskon till Sigge och Juno: Det kommer aldrig någonsin över min döda kropp komma in ett barn till i den familjen.

Den lite längre versionen kände jag att jag ville skriva efter att ha läst Annas inlägg om tankarna kring att skaffa barn nummer två, och om vad som är ens egna tankar vs vad som är samhällets, normens, etc. Anna skriver bland annat:

Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk. Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande. Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.




Sigge var också ett sånt barn. Sov hela nätterna i egen säng från att han var fyra veckor och var alltid glad och nöjd. Aldrig sjuk, väldigt social och inte rädd för folk. Rev väl ner lite grejer här och där, men gick ändå att ha i möblerade rum trots att han gick som en baws redan när han var tio månader. Jag blev gravid i samma veva och när vi strax efter hans ettårsdag glatt började outa graviditeten så tittade alla hålögda småbarnsföräldrar i bekantskapskretsen på oss och undrade om de hade hört rätt. Hur fan orkar ni? var den vanligaste frågan och vi skämtade om det, att bebisen i magen väl aldrig skulle sova och bli riktigt jävla skitjobbig istället. 


Och – förlåt Juno – men oj vad rätt vi hade. Ett plus ett är inte två utan snarare en halv miljard här ibland. Juno är en helt underbar unge, men med världens kortaste stubin, världens argaste skrik och så här en vecka före hennes 17-månadersdag så kan jag meddela att hon bara har sovit totalt sex hela nätter och att det har fuckat upp min sömn totalt, så jag kan inte ens sova när hon sover vissa nätter. Hon förstör allt i sin väg, river sönder böcker och sliter sönder Sigges tågbana och klättrar överallt och är helt totalt fearless. Går på som en liten ångvält, knör in sig på konstiga ställen och fastnar och blir arg. Det är i stort sätt ett konstant kaos här hemma.



Jag skulle aldrig i hela livet vrida tiden tillbaks, jag älskar båda mina barn gränslöst, men att jag och Tobbe ens orkar hålla ihop när vardagen består av så otroligt mycket syskonkonflikter och cirka noll egentid, det är inget annat än ett under. Ett tredje barn hade gjort slut på vår relation på fem sekunder. Max.



Jag är fullt medveten om att alla barn är olika och att alla föräldrar också är det, men att någon människa med vettet i behåll väljer att skaffa fler än två barn är bortom all min tankeförmåga. Får svindel när jag tänker på att jag känner folk med fem barn. Vill slänga mig i havet när jag tänker på Familjen Annorlunda och deras trettonbarnsfamiljer. Jag fattar inte hur man får tid, varken för varandra eller sina barn. Eller sig själv.



Vissa dagar kan jag sakna Sigge skitmycket, det känns som att vi aldrig ses på tu man hand och han får liksom stå tillbaks så mycket för att han är stor (vilket han ju absolut inte är) när lilla The Destroyer tar så mycket energi. Samtidigt så börjar deras relation utvecklas på ett sätt som är helt awesome att få ta del av och följa, och jag inser ju att dom kommer ha så otroligt mycket glädje av varandra under sin uppväxt när det är så tight mellan dom.

Om man hade fått ångra sig så hade jag aldrig valt bort idén om att skaffa syskon tätt. Men när någon frågar om det snart är dags för ett tredje barn så svarar jag alltid nej med ett sådant eftertryck att det aldrig kommer minsta lilla följdfråga.



Jag är för rädd om min familj för att blanda in fler folk i den och jag tycker att det överlag pratas för lite om vilken satans påfrestning det är för ett förhållande att gå från två till tre till fyra och så vidare. Det pratas för lite om missunnsamheten över den andres egentid, om tjafsen om millimeterrättvisa när det kommer till möjlighet att jobba, träffa vänner, träna och ha en hobby. Eller bråk om städning. Gah! Alltså, det är fan under min värdighet att gräla om något så trivialt som dammsugning av grusiga hallgolv, men ändå har jag blivit en sån som gör det sedan jag blev förälder.

Det pratas överlag alldeles åt helvete för lite om vilken rövig liten röv man blir om man aldrig får någon direkt tid över för sig själv, för det kan ju inte bara vara jag som blir en egoistisk idiot av sömnbrist, leksaksmayhem och konstant konfliktmedling. Kan vi prata lite mer om det tack?