måndag 31 oktober 2016

MAMMA SLÄCKTE ELDEN! Ja det gjorde jag verkligen.



Vi har en ny lägenhet. Hej då skitjobbiga etagevåning med alldeles för mycket yta och alldeles för mycket saker och HEJ HEJ fina femman med fiskbensparkett, dubbla balkonger och mer fönster än vägg! Har bytt lägenhet med några killar tre hus bort så vi bor kvar på samma gata, vi handlar på samma lill-Ica, vi leker i samma park och går samma väg (fast aningens kortare) till och från förskolan. Win på så många plan!

Och jag har rensat så mycket den senaste tiden alltså. Slängt och skänkt och sålt och det är så otroligt sköööönt! Jag gillar ju prylar egentligen, men på senare tid (sedan vi fick barn?) så orkar jag liksom inte med alla grejer. Röran i hemmet smittar av sig till mitt huvud och jag blir helt... snurrig. Hittar inte grejer och får lägga mängder av tid på att leta och rota och plocka. Alltså det här satans plocket, jag blir TOKIG. Hur många timmars plock per dygn ska man gå med på innan man blir galen på riktigt? Nej, släng och skänk och sälj och sen bara BANG BANG BANG fixa praktisk förvaring till resten. Där är jag nu. Det är ju fortfarande fullt flyttkaos med saker överallt här och inte lika spartanskt som på bilden, men ni fattar kanske känslan?

Men så i morse kunde Juno ha gjort allt detta arbete ogjort då hon slog igång inte bara en utan två plattor på vår nya spis som inte har barnspärr. Tobbe var ute med Stefan och jag satt i soffan och höll på att klä på ungarna för att skicka dom till förskolan när jag plötsligt känner en doft av typ varm plast. Fattar direkt att det är från spisen, slänger mig ut i köket för att se att det är mörkgrå rök överallt och det ligger saker och brinner på största plattan, alltså verkligen en brasa med öppen låga rätt upp i fläkten och på överskåpen. Ungarna kommer och då börjar brandvarnaren tjuta (satt ingen i köket, bara i hallen, fail), ungarna skriker och gråter hysteriskt, jag öser ner elden på golvet och häller en kastrull vatten på, öppnar en balkongdörr och försöker slå ner den förbannade brandvarnaren med en galge samtidigt som grannarna kommer och frågar om de ska ringa brandkåren.

Puh.

Men slutet gott, allt gott: Försäkringsbolaget tar allt så vi får ny spis, fläkt, bänkskiva och nytt golv (eld plus plastmatta = dålig kombo) och jag är dagens hjälte hos lilla brandbilsälskande treåringen som skanderat att MAMMA SLÄCKTE ELDEN! typ hela dagen.

Men mina nerver. Och alla "tänk om?". Tänk om hon satt plattan på ettan och jag hade hunnit lämna ungarna till Tobbe och gå in i duschen? Tänk om det hade tagit sig i överskåpen så att jag inte hade kunnat släcka själv? Tänk om... ja jag vet inte. Fy fan vad läskigt det hade kunnat bli. Juno alltså, vi har kallat henne för Juno The Destroyer sedan hon började bli rörlig eftersom hon alltid förstör allt hon får tag i, men detta var ju i värsta laget även för henne.

Och med detta inlägg säger jag hej då oktober och hej november. Nu jävlar ska det (inredning)bloggas hörni, håll i hatten!



söndag 16 oktober 2016

lördag 15 oktober 2016

Inte så lätt med orden när man bara är 18 månader och sex dagar

Juno: Me mölk!
Tobbe (häller upp): Varsågod. Vad säger man?
Juno: TACOS!

torsdag 13 oktober 2016

Men har han ens skrivit en jäkla bok eller?

Jag skulle skriva nåt på Facebook (precis som resten av världen) om att Bob Dylan fått Nobelpriset i litteratur, och berätta lite irriterat om den gången som jag och Jessica var på en spelning med honom i Göteborg för en massa herrans år sedan. Han var så jävla dryg. Sa inte hej när han kom, sa inte tack mellan låtarna när folk applåderade och sa inte hej då när han gick. Världsstjärna eller ej, men lite hyfs visar man väl ändå? Men så började jag fundera på om det verkligen VAR Bob Dylan vi såg. Var det någon annan?

Det slutade med att jag inte skrev nåt på Facebook eftersom det blivit hemskt pinsamt om Jessica ba: "Men Mimmi, det var ju inte Dylan, det var ju blablabla". Och nu har jag grubblat resten av dagen och kommit fram till detta: Var det Bob Dylan så gjorde han uppenbarligen inget bestående intryck på mig eftersom jag inte minns om det var han. Och var det han så minns jag att jag först gillade honom, men att jag blev så besviken efter konserten att jag numera betraktar honom som ett drygt arsle. Om det var han alltså.

För övrigt anser jag att man inte ska få pris i litteratur om man inte skrivit några böcker. Nu har jag inte ens orkat googla om han gjort det, men ändå. Tack och hej från världens mest oinsatta kritiker.

måndag 10 oktober 2016

Hipp hurra på min 1-årsdag!



I dag fyller mitt företag A Bushel & a Peck ett år! För prick tolv månader sedan hade jag fjärilar i magen och spänningshuvudvärk av stress och rädsla för att ingen skulle komma på mitt öppningsmingel, men folk kom! Och jag fick kunder! Och från att ha lasrat endast vänner och vänners bekanta så har jag nu kunder från hela Skåne och södra Småland och Blekinge och Köpenhamn.

 

Jag har fortfarande ett deltidsjobb vid sidan av och jag har fortfarande spänningshuvudvärk fem dagar i veckan, men jag gjorde det! Jag överlevde mitt första år som egen företagare och det går bättre och bättre för varje månad och jag ser peppat fram emot vad kommande år ska bjuda på! Själv bjuder jag på en behandling för varje som man köper och hoppas att det inte kommer leda mig rätt ner i konkursträsket, men lite får man ju bjussa på när det är födelsedag!


Jag har så himla många att tacka för att mitt första år blivit så bra och taggade de flesta berörda på Facebook i ett liknande inlägg, men jag kan inte att poängtera nog att när det kommer till detta så är ensam inte stark alls. Utan min familj och mina vänner så hade det inte gått. Aldrig någonsin.

TACK!

/dans- och gråtemoji
 


torsdag 6 oktober 2016

Underskattad grej: somna på soffan

Överskattad grej: resa sig, borsta tänderna, tvätta bort smink, klä av sig och gå och lägga sig i sängen. Pigg, dessutom, eftersom en kvarts sömn på soffan tydligen var exakt vad kroppen behövde för att ladda om. Klockan 22:30. 

Mitt sömncentra kommer aldrig förlåta mig för de senaste 1.5 åren. Never ever. 

onsdag 5 oktober 2016

Kaktuslover 4-ever!

 

Ni vet känslan av extremt ha-begär? Det mötte mig i ett TGR-skyltfönster häromdagen, i form av en kaktuslampa. Jag tillhör kategorin som tror att det till en viss mån går att shoppa sig lycklig, jag blir tex helt genomglad varje gång jag ser den, och tänk om man hade ett hem som bara innehöll såna prylar? Bra mycket lättare att vara några procent mer lycklig då tänker jag!

måndag 3 oktober 2016

Men bara flöj mig ett hotellrum, will ya?

Vet ni vad jag vill göra? Jag vill åka bort. Typ ta tåget någonstans en fredag, komma fram och äta middag med några roliga människor på lokal (!) utan barn (!!) och sen gå till ett hotell (!!!) och sooooova i tio timmar minst.

Vakna på lördagmorgonen och äta frulle jääääätteeeeelåååångsamt och sen ha en heldag av typ... föreläsningar? Något som gör att jag lär mig massor om olika saker som har med företagande att göra, och sen kan åka hem med tåget på söndagen fylld av inspiration efter att ha upprepat fredagskvällen med mat på lokal och hotellnatt.

Det vore nåt va!? Finns det något sånt på gång i vinter, någon mässa eller konferens eller nåt annat som man får gå på? Hojta om ni hör något!

söndag 2 oktober 2016

Race report Malmö halvmarathon

Jahaja, i går var det den 1 oktober och dags för Malmö halvmarathon, loppet som jag storstilat anmälde mig till i våras och skulle ha som en ordentlig grand finale på min oerhört löpfyllda sommar. Well, det blev ju inte riktigt så och så här i efterhand kan jag dessutom konstatera att jag måste vara den svenska löpare som springer flest lopp per träningstillfällen – sedan i maj har jag sprungit elva pass, varav fem har varit lopp. Mina enda två löprundor i juni var Malmöloppet och Klövernmilen till exempel. Hehe.



Jaja, skit i det, så här pepp var jag i alla fall när jag bad en okänd tjej i toakön att ta en bild på mig innan starten. Här vill jag gärna flika in att det hade varit enormt trevligt med kanske hundra extra bajamajor uppställda någonstans på stadionområdet, för det var ganska lång kö bakom mig (till endast fyra bås) och jag var i startfållan endast fem minuter innan start och missade tyvärr uppvärmingen. Bra val att ta toabesöket där ändå eftersom det inte fanns någonstans att kissa efter hela banan sedan, något jag på denna bilden fortfarande var lyckligt ovetandes om. #postpreggoproblem

Klockan 15 gick startskottet och sedan fick man gå jättesakta i några hundra meter innan flaskhalsen släppte. Sedan var det bara att jogga på, det kom en till flaskhals på ett ställe precis innan första kilometermarkeringen men fältet glesnade sedan väldigt snabbt. 2100 löpare var anmälda och 45% sprang Malmö höstmil och 55% halvmaran. Banan var ganska lik delar av Midnattsloppet och Malmö är ju platt som en pannkaka och en dröm för trötta löparben så det var bara att kuta som vanligt. Förutom att Södergatan kunde varit aningens bättre markerat så att lördagsshopparna fattade att det gick ett lopp där så var biten genom stan helt okej. Min taktik var att springa sakta för att orka så långt som möjligt (har ju aldrig sprungit längre än typ 13 km), vilket efter ett tag visade sig vara ganska korkat eftersom man ju får ett helt annat löpsteg om man ändrar fart, och jag var ganska sliten i benen redan vid åtta kilometer.


Så här gick banan, helt vansinnigt provocerande att vi som skulle springa det långa loppet också var tvungna att springa ett varv inne på stadion där målet för Höstmilen var. Känslan av att det snart var över spreds i kroppen när målet kom närmare och folk hurrade men nähä, då var det bara att fortsätta kuta (och försöka ta sig förbi dem som sprungit klart och stod och snicksnackade vid passagen ut) LIKA LÅNGT OCH LITE TILL.

Hade på förhand kollat banan och tänkt att det nog skulle vara segast mellan 13.5 och vattnet strax efter 18 km och oj så rätt jag hade. Det började bli tungt i benen och jag varvade joggandet med att gå 50 meter här och 50 meter där. Kilometerskyltarna kom ändå tätare än vad det kändes som i benen men strax innan jag kom till vattnet vid 15 så kom den. Krampen. Och nu menar jag inte att jag blev stum eller fick mjölksyra eller nåt sånt trams, nej det här var något av det obehagligaste jag varit med om. Tänk såna där ofrivilliga muskelryckningar man kan få i ögonvrån, fast tusen miljarder gånger värre. Man kunde se genom byxorna hur det liksom ryckte och drog vid muskelfästena på insidan av låren och det... pulserade? typ inuti musklerna. Extremt märkligt, men sjukvårdspersonalen sa att så länge det inte gjorde ont så var det inte farligt och att jag kunde fortsätta om jag ville. Och det ville jag ju, men uuuuh vad tufft det var.



Alltså mellantiderna här symboliserar SÅ BRA hur loppet kändes. Passerade 15 km på 2.00.18 och sen tog de sista 6 kilometrarna 53 minuter. Haha, fy fan. Så länge jag joggade gick det bra, men när jag var tvungen att gå så kom krampen liksom krypande och det gick inte att stretcha ut heller, bara knåda lite när det var som värst och fortsätta springa. Vid 17 km kom det även på utsidan på högra låret och började kännas även i höger vad och då blev jag förbannad på riktigt – vad är jag för idiot som tror att jag kan springa en halvmara utan problem när jag inte tränat ordentligt på hela sommaren? För helvete. Jag traggade på och gick och sprang och gick och sprang och stannade och tryckte på mina spattiga ben och höll på så tills jag kom till 20-kilometersmarkeringen och tänkte att om jag bara håller ut tills jag kommer in på stadion så kan jag i alla fall krypa den sista biten. Och det var först när jag var halvvägs runt inne på stadion som jag kände att jo, jag kommer fanimig klara det!

Kom i mål, fick min medalj och gick rakt mot sjukvårdarna och ba: Hjälp mig! Eftersom jag var bland de sista i mål så stod det typ 15 pers redo att hjälp mig och jag fick resorb, en banan och hjälp att stretcha benen tills den bubblande känslan i musklerna släppte. 


Minen här? Lika delar glädje och chock! Men alltså – jag klarade det fanimig, jag tog mig igenom min första halvmara, otränad och jävlig med dödskramp och allt. Hurra för mig!

lördag 1 oktober 2016

Hej då september - hej oktober



September förklaras bäst med orden jobb, solsken, vänner och familj. Och väldigt mycket stress. Hoppas på en snällare oktober. 

Och jo då, jag lever! Tack för omtanken. ❤️ Har självklart storslagna planer på att blogga varje dag den här månaden, men vi får väl se hur det går med det. Är det kanske så att instagram vann? Hoppas inte.