onsdag 25 januari 2017

Jag vill inte att ni ska säga till min dotter att hon är söt

Det är föräldramöte på förskolan nästa vecka och vi ska ta upp det onödiga kommenterandet av kläder och utseende vid lämning som barnen får ibland. Hittills är det ingen av dem som bryr sig om vad som plockas fram ur garderoben på morgonen, och vi vill gärna att våra barn ska få vänta så länge som möjligt med att lära sig vikten av utseende och kläder.

Vår minsta är drygt 1.5 år, det vill säga fortfarande ovetande om att det spelar roll hur man ser ut. För det gör det. Speciellt för henne, för hon har snippa. Och jag vill inte att hon ska bli en unge som tvångsmässigt försöker imponera på folk med sitt utseende. Fattar ni hur jag menar? Ett sådant där barn som när det kommer andra vuxna direkt börjar fiska komplimanger – för sitt hår, sina kläder, sina smycken. Kolla på mig, kolla på mig! Och jag tänker att det börjar redan i den här åldern, med att alltid får höra hur fin man är när man är nyklädd och har spännen i håret, och att det sedan blir en inre stress att få fortsätta höra det när man kommer till ett nytt sammanhang.

– Men jag tycker ju att mina barn är världens finaste, ska jag inte få säga det då?

Självklart får du säga vad du vill till dina barn, men varför? Det finns en miljard andra saker som går bra att säga som kan få ett barn att känna sig älskat och uppskattat utan att det för den sakens skull måste handla om utseende. Jag vill hellre att mina barn ska komma till förskolan och mötas av ett "Hej, vad kul att du vill komma hit och leka med oss i dag!" än "Hej, vilken fin tröja du har på dig!". Jag vill att de ska känna sig uppskattade för vad de är, inte för hur de ser ut.

– Men jag gillar ju att få höra att jag är fin, det är klart att jag vill ge den känslan till mitt barn också.

Ja, men så klart att du tycker om att höra det, du är en vuxen människa uppvuxen i ett patriarkalt samhälle där skönhet konstant premieras, självklart uppskattar du att få höra att du är snygg. Det gör jag med. Och vi har fått det inpräntat sedan vi var små, att det är bra att omgivningen uppskattar ens utseende. För min egen del så gillar jag mycket mer att få höra att jag är rolig (alltså, jag är sjukt rolig!), att jag är bra på att lyssna, att jag kommer med smarta jobbidéer osv osv osv i all oändlighet så länge det inte handlar om hur jag ser ut.

Jag vill verkligen poängtera att vi älskar barnens förskola, den var vårt förstahandsval och vi är jätteglada att de fick plats där. Det här handlar om något mycket större, ett strukturellt problem som finns i hela samhället, hos både förskolepersonal, föräldrar och de flesta andra vuxna. Även hos mig så klart. Det är så lätt att möta ett barn med HEJ VAD FIN DU ÄR I DAG, trots att det bara spär på idén om att det är något bra att vara fin, och att motsatsen är dålig. Att vi som föräldrar lägger extrema mängder pengar på att klä våra barn "rätt" är också en del av det här problemet, och det gäller självklart även alla barn födda med snopp, även om de oftast istället beröms för hur tuffa och starka de ser ut.

Jag funderar extremt mycket på detta nu för tiden, om hur mitt förhållande till mitt utseende påverkar mina barn, och om hur jag pratar om – och med – andra människor angående detta, speciellt när det är barn närvarande. Det är en så snäv box vi kvinnligt kodade människor hamnat i. Ni vet – hora och madonna-grejen, snygg men inte för snygg, naturlig men inte för naturlig, hår på rätt ställen, klädd för sin ålder (vad ÄR ens det?) och så vidare. Helt enkelt allt det där som man ska hålla sig inom ramen för, för att inte sticka ut för mycket från samhällets godkända mall.

Jag undrar hur många år det går att leva innan samhället lär en att ens utseende är något som värderas och är viktigt, trots att det egentligen är så obeskrivligt oviktigt i exakt alla sammanhang. Det finns verkligen ingenting i hela världen som inte går att göra på grund av hur man ser ut. Ingenting. Men vi blir konstant matade med motsatsen.

Jag tänker att det inte är mer än rätt att skydda nästa generation från detta så länge det är möjligt.

78 kommentarer:

  1. Svar
    1. Håller med dig i vad du säger.. Men tror de viktigaste är att vi går till oss själva som föräldrar och ser hur vi påverkar barnen, sminkar sig, klär sig... De påverkas ju mest av föräldrarna ;)

      Radera
  2. Amen!
    Meddela gärna hur mottagandet blir på förskolan. Jag vill våga göra liknande på nästa föräldramöte. Ångrar att jag inte tog upp det på utvecklingssamtalet i höstas. Dessvärre skulle jag behöva ta upp det i närmsta familjen också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har redan pratat om det på ena avdelningen och de har slutat med det, så tror inte att det är något problem.

      Radera
    2. Det här är fantastisk jag jobbar som förskollärare och skulle gärna ta emot den hör feedbacken dom tänker förmodligen inte på det speciellt. Berätta om hur du känner. Jag känner... Jag skulle vilja... Så tror jag att dom bara blir tacksam. Ska själv utvärdera detta hoss mig själv.

      Radera
  3. Åh ja... Håller med i allt! Hur jobbar förskolan med genusperspektiv i övrigt? Vill också veta hur samtalet gick.

    SvaraRadera
  4. Åh. Jag håller också med om varenda ord. Men det är hemskt svårt ändå det där! Bet mig själv i tungan på förskolan igår när jag hämtade dottern och hon kom tillsammans med en kompis i vit spetsklänning och glittrig rosa kofta. Jag var på väg att säga "vilken fin klänning du har på dig!" eftersom det sitter på nåt sätt i ryggmärgen, men jag kom på mig innan jag hann säga nåt att jag inte vill att min dotters klädsel ska kommenteras av andra föräldrar, så då ska inte jag heller kommentera klänningarna. Men så svårt det var att komma på nåt annat att säga. Ja, så här efteråt kan jag ju komma på tusen saker jag kunde ha sagt till henne, men just där och då var det bara en stor blinkande skylt i min hjärna "FIN KLÄNNING!". Nåja. Det fick räcka med ett "Hej Emilia" till henne, och sen fokus på att få på min dotter ytterkläderna. Men det är intressant att du tar upp fenomenet nu, när det här hände igår, och satte igång mina tankar också om hur inpräntat det är, antagligen i de flesta, definitivt i mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet, det är så himla lätt att ta till det av slentrian, bara för att man inte vet vad man ska säga annars. Så himla sjukt egentligen att det första man får för sig att säga till ett barn är något om hur hen ser ut?

      Radera
  5. Så viktigt! Jag fick som barn alltid höra att "guuuud vad söt du är" etc etc, vilket ledde till att jag i situationer då vuxna inte direkt kommenterade mitt utseende blev sjukt osäker. Det finns en bild på mig från min förskolekatalog med undertexten "Visst är jag söt?" eftersom att jag alltid gick runt och frågade det. Jättegulligt tyckte pedagogerna förskolan. Jävligt tragiskt känner jag själv i efterhand då jag starkt kan koppla detta till den dysmorfofobi och de ätstörningar jag hade senare i livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men det är ju precis det här jag menar, jag tror att det är mycket vanligare än man tror att det faktiskt påverkar barn även senare i livet. Speciellt snubbar verkar ju inte tycka att det är en big deal, men det är väl för att det inte drabbar dem i samma utsträckning.

      Radera
  6. Såå bra! Önskar att alla läser och FÖRSTÅR!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med, men säkert för mycket begärt, hehe.

      Radera
  7. Tips till näste gång är att fråga vad de leker för en rolig lek... :) Jag kämpar med samma sak. Har märkt att det är lättare att bryta mönstret om jag ställer frågor istället för att komma med påståenden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA! Jag kör också ofta på den, "hej, vad gör ni för något?" är ju en bra icebreaker till babbliga barn!

      Radera
  8. Hej.
    Jag håller med dig om att det är inte utseendet som ska lyftas utan barnets närvaro och egenskaper.

    Men en undran till alla som tänker ta upp det på föräldramöte el nästa samtal....varför vänta?
    Be om ett kort samtal nu...lyft sakfrågan!
    Jag som förskollärare vill ha en rak och öppen kommunikation med föräldrarna. Säg till eller fråga när det är nått som är tokigt och ge oss kred när vi gör nått bra. Vänta inte.

    Lycka till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det är väldigt skönt att få samla tankarna utan att ha barnet klängande på mig. Tar hellre upp, för mig större frågor, när jag är själv. I frånvaro av mitt trötta och hungriga barn.

      Radera
    2. Håller helt med egentligen, men vi ville lyfta det när all personal och alla föräldrar är samlade eftersom det här är något som jag tycker är en viktig diskussion för alla. Finns inte heller jättemycket tid att utveckla samtalen vid hämtning och lämning, så jag gör det hellre i lugn och ro utan barn omkring. Men jag håller med. Hade vi sett att det var ett jättestort problem, alltså att alla gör det jämt, så hade vi så klart tagit upp det tidigare.

      Radera
  9. Håller med!
    Mina svärföräldrar är helt omöjliga med fin/duktig/fin/duktig om vartannat. "Vad duktig du är att äta!". Hon äter ju inte för att hon är duktig utan för att hon är hungrig och för att maten var god och tusen andra anledningar.

    Det som har hjälpt mig att lägga om mitt eget tänkande är att jag kommit fram till att mitt referat eller min bedömning av mitt barns lek/utseende/prestation är helt irrelevant. Jag vill veta vad HON tänkte, tyckte och kände. Detta ständiga betygssättande från vuxna är deprimerande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! Jag försöker också bli bättre på att ställa frågor istället för att bedöma men det är supersvårt! Försöker också säga typ "Vad snällt att du hjälpte mig att duka så slapp jag göra det själv" istället för "vad duktig du är på att duka" osv. Men det sitter verkligen djupt rotat att berömma och bedöma.

      Radera
  10. Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara att ge mina barn en uppväxt som inte präglas av att från början bli placerad i ett tvångsmässigt genusfack. Min minsting 1.5 började på förskolan förra veckan på en ny ort. Vi kom in i rummet och ser oss omkring. Blå-Rosa-Blå-Blå-Rosa. Jag vet att det är banalt att börja med färgdiskussionen men alltså det säger ju så otroligt mycket om tvångsbeteendet att möta sin barn med tolkningsramen Kön. Sen hör jag en välklädd mamma i min ålder, som gratulerar en pappa som ska få en ny knodd "jag hörde att ni skulle få en flicka. fantastiskt roligt. de är SÅÅÅÅ mycket enklare och lugnare än pojkar" och då tillägger hon "men det får man ju inte säga nu för tiden". Jag ville bara springa ut därifrån och gråta. På avdelningen för min femåring har flickorna långa vackra örhängen som omöjliggör all forma av brottning och avundas varandras tyllkjolar. Det känns så jävla hopplöst! Så BRA inlägg i debatten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag längtar inte dit direkt, nu är det ju fortfarande så små att de inte kommit in i det där tänket själva riktigt. Funderar också på om det där med örhängena verkligen är så himla safe, tänker att pedagogerna väl har ansvar för barnens säkerhet och det vore ju väldigt trist att behöva limma ihop en trasig örsnibb på arbetstid?

      Radera
    2. Det gäller verkligen att veta vad man får och inte får säja,vad som anses"rätt" just nu.Som vanligt är "åsiktskorridoren" smal.Efterlyser lite sunt förnuft så vi inte "hamnar i ena eller andra diket".Så tråkigt att aldrig få eller få ge en komplimang för kläder eller frisyr(till en man/kvinna eller pojke/flicka.)

      Radera
  11. Hurra för kloka ord och för dig! Ja, du är sjukt rolig, men också klok som en bok osv. Tänker på det där med färgglada sneakers. Bar ett par igår, pga, hann inte byta, men va fan, att jag ens ska tänka på det (att det inte skall passa för min ålder). Det är ju det här med det söta fina gulliga som liksom har raderats ut på mig och efter som jag är uppvuxen med just det där premierandet vet jag liksom inte längre vem tusan jag är samt rädslan över att vara inaktuell för eventuella jobb. Jag vet, det låter stört men jag fattar ju att det har med min hjärntvätt att göra. Tack för att du lyfte detta och jag skall försöka lägga band på mig själv när det gäller bemötandet av små gobitar... bra läxa. Tack och goddag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är ju svårt, det är det verkligen, det här med att passa in lagom mycket. Har dock lila sneakers på mig i detta nu och känner mig väldans 37-årig! :)

      Radera
  12. Man kan undra varför det alltid är fula tjejer som tycker utseende är totalt oviktigt...
    Och man kan ju faktiskt vara både jättefin utseendemässigt och vara en fin/bra/duktig/ambitiös/rolig människa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstod jag det rätt att du tycker att jag är
      1) ful
      samt
      2) att jag menar att snygg och bra/duktig/ambitiös/rolig är varandras motsatser?

      Då tycker jag att du kan
      1) läsa inägget igen
      samt
      2) fråga dig själv varför det bara är douchiga snubbar som ska hålla på och värdera kvinnors utseende och inte tillföra något till diskussionen med sitt mansplainande bullshit.

      Radera
    2. For en komplett unyttig kommentar. Nå diskuteres det vel barn? Barn er ikke stygge (fula) og hvis de er det kan du banne på at de ikke synes det er uviktig. Synes du skal prise deg lykkelig for at du ikke er barn i dag, med det skjønnshetstyranniet de utsettes for.

      Radera
    3. 1) Jag har ingen aning om hur du ser ut
      2) Finns ens snygg? Ska vi lobba för att Svenska Akademin tar bort ordet?

      Det finns inget som helst problem i att säga till nån att hen är vacker/söt/snygg/valfritt positivt angående utseende så länge det inte är däri man värderar den personen.

      Radera
    4. 1) Så du tror inte att personen själv värderar det? Och varför körde du "det är bara fula tjejer som..."-kortet om du inte ens vet hur den som skrivit texten (jag) ser ut?
      2) orkar inte ens bemöta detta.

      Radera
    5. Många föräldrar säger ärligt - nej ta på dig denna idag den är bättre/finare och barnet kan inte gränsen mellan det och att det som ratas inte är dåligt. Barnet säger till annat barn som också äger och dessutom bär det ratade: - det där är inget fint. Utan att mena illa, men ni vet känslan som barn. Kompisarna säger mina kläder är fel. DET har vi vuxna stor skuld i.och det mönstret är mycket vanligt - vi skapar de fina orden fula, de "fula" inte genom det vi säger till dem, vi kan säga fin till dem. Men med det de ser överallt i barnreklam bilder av kvinnor. Så sällan de med stor kropp, så sällan en finnig tonåring, etc etc. Det är det som är dubbla budskap.

      Radera
    6. När du säger att någon är vacker/snygg etc så är det i sig en värdering av personens utseende.

      Radera
    7. Ja, det är en värdering av utsidan men inte hur personen är som människa vilket väl är det viktiga?

      Radera
    8. Men snälla Robban. I ditt påstående/din fråga ligger svaret. "Man kan undra varför det alltid är fula tjejer som tycker utseende är totalt oviktigt..."

      Du tycker dig sett ett mönster där fula tjejer uttrycker en viss åsikt. Det är DU som värderar dem som fula, och om utseende inte spelade någon roll (för dig) så hade du inte gjort den iakttagelsen. Det kan ju vara precis det som Mirijam problematiserar, att utseende spelar roll eftersom vi tillmäter det orimligt stort värde. Bland annat genom att koppla utseende till en viss typ av åsikter som du nyss, eller människans värde i stort.


      Radera
  13. Självklart ska man inte lägga någon vikt vid barns kläder och utseende. Det låter dock som att utseendets betydelse har skapats av patriarkatet vilket känns lite väl simpelt. Alla orättvisor härstammar faktiskt inte därifrån. Tittar man på djurvärlden inser man att att utseendet har enorm betydelse. Bara för att en människa kan tänka på ett annat sätt än ett djur är det svårt att gå emot miljoner år av nedärvd utseendefixering. Nu för tiden med sociala medier är det dock draget till sin spets och man vill självklart att dagens barn ska värdesätta andra kvalitéer högre. Så det är värt att tänka på vad man säger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra poäng. Bilden av hur en tjej/kvinna ska se ut i dagens samhälle kommer dock inte från djurvärlden, då väldigt få djur vaxar bikinilinjen och det dessutom oftast är hanarna som är mest färgglada och fräsiga :)

      Radera
  14. Varför kan man inte få säga till barn att de är fina? Det finns massor av barn och vuxna som är fina... De är liksom fina i sig själva! Ska jag inte få ge någon en komplimang som: Vad du är fin? Det behöver faktiskt inte alltid handla om utseende utan att jag tycker att just den personen är fin på sitt sätt. Jag upplever att vi i största allmänhet är alldeles för dåliga på att tala om när någon är fin, bra, trevlig, snäll, rättvis osv. Alla behöver få snälla ord och få höra att de är bra som de är... Tänk på de barn eller vuxna som sällan eller aldrig får höra något positivt, hur mår de? Man kan få psykiska problem av det med. Kan absolut hålla med om att barn inte ska behöva känna att de måste ha vissa kläder osv de ska bli sedda iallafall! Jag är ingen förskolelärare utan bara en tvåbarnsmamma, eller de är snart vuxna... När man nu blir det? Det har vi diskuterat många gånger, någon som har ett svar på det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att du svarar på din egen fråga när du skriver "Jag upplever att vi i största allmänhet är alldeles för dåliga på att tala om när någon är fin, bra, trevlig, snäll, rättvis osv. Alla behöver få snälla ord och få höra att de är bra som de är..."

      Att vara bra som man är handlar ju inte om hur man ser ut, eftersom man inte är bättre än någon annan för att man (enligt samhällsnormen då, smaken är ju som baken) är snyggare än någon annan. Jag tycker att man ska överösa folk med komplimanger för hur snälla och generösa och roliga de är, men utseende? Njae.

      Radera
  15. Lika för alla då? Om om din du frågar din sambo vad han tycker om dina kläder en lördag kväll så får han i te säga att dom kläderna är fina och absolut inte säga att du är fin? Det var bättre förr. Då kunde man öppna käften utan att kränka nån.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför skulle jag fråga min sambo vad han tycker om mina kläder?

      Radera
    2. Det var ett bra inlägg och det där fåniga svaret du fick där är ju så dumt så det är inte klokt.

      Radera
    3. Men va? Varför skulle M bry sig om vad hennes sambo tycker om hennes kläder? Klädstilen väljer hon väl själv och vad sambon tycker är väl... oviktigt? Vissa människor kan ha partners vars åsikt på klädfronten man verkligen uppskattar men det sker väl inte per automatik? Jag brukar fråga min man om vad han tycker om mina kläder från den vinkeln han besitter (4 dm upp) för det kan inte jag se i spegeln. Annars skiter jag i hans åsikt, han och jag har inte samma smak.

      Radera
  16. Den som själv har tatueringar och ägnar sig åt att tatuera andra - eller ta bort deras ärrbildningar - kan väl rimligen inte påstå sig "inte bry sig om utseendet"?

    Men utseendet sitter ju inte i kläder som kan köpas av vem som helst. Skönhet bryr sig emellertid redan nyfödda om, i meningen kongruenta anletsdrag till exempel.

    Detta med klänningar eller ej är en nonsensfråga och har inte med utseende att göra utan är till för att för förskoleflickor för sig själv och andra (be)visa att hon ÄR en flicka. Det går över senast i 9-årsåldern!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har aldrig påstått att jag inte bryr mig om utseende, jag har påstått att mina barn på 1.5 och 3 år inte behöver lära sig att utseende är något viktigt, än. Det kommer de garanterat lära sig i framtiden.
      Och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta att utseende slutar vara viktigt i 9-årsåldern, jag skulle snarare hävda att det är där det börjar ta fart på riktigt. Får återkomma om det om 7.5 år när jag kan studera fenomenet på nära håll.

      Radera
  17. Texten lägger stort ansvar på förskolan som "normfri värld". Jag tror de flesta är överens om att det i ett konkurrensinriktat och utseendefixerat samhälle är det problematiskt att skapa utopiska öar med helt andra normer. Det riskerar att bli idealistiskt och underligt - och jag anar att barnen genomskådar de här nya normkritiska normerna. ("Vi får inte säga 'söt' här på förskolan"). Klara Dolk har beskrivit en del intressanta motreaktioner för hur barn testar de vuxnas trovärdighet i sådana här frågor för vad man får säga.

    Om vi närmar oss frågan från ett strukturellt perspektiv är det rimligt att pedagogernas erfarenheter präglar deras tankar om utseendets betydelse. Att vara söt/vacker är ett sätt att synas och få uppmärksamhet - och att ha vuxit upp som kvinna tror jag sätter sina spår på många plan.

    Ur ett omsorgsetiskt perspektiv tänker jag att det vore bättre att närma sig frågan på ett mindre normativt plan än att försöka förbjuda ord.

    1) Vilka andra sätt kan jag ge bekräftelse till barnet - förutom utseende?
    2) Hur är jag som förebild? Hur viktigt är mitt utseende - i vilka sammanhang?
    3) Hur pratar vi om utseende? Vilka diskussioner är möjliga? Får barnet lov att vilja vara "söt" utan att drabbas av moralism.
    4) Finns det en intuitiv nivå där vi känner av vad barnet behöver - en omsorg som går utöver de vardagliga hälsningsfraserna? Det som kallas tyst kunskap förutsätter att pedagogerna har en känslighet för hur trygghet skapas i relationen. Om vi då har bestämt vilka ämnen som är ok riskerar samtalet att bli stympat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att det inte handlar om förbud som att man inte FÅR säga att någon är söt. Jag tycker att det är viktigt att lyfta frågan om varför man själv tycker att det är viktigt att berätta för en 1.5-åring hur hon ser ut. Svaret är förmodligen att det inte är viktigt alls, att det görs slentrianmässigt och att det är klart att det är bättre att säga något annat. Om det uppfattades som att jag vill ha ett förbud i texten så har jag varit otydlig.

      Radera
    2. Håller för övrigt helt med dig om punkterna, även om vissa av dem känns mer relevanta för lite äldre barn än mina, men absolut viktiga frågor!

      Radera
  18. Jag ser ett tvådelat problem.

    Det första är att vi värderar egenskaper. Ett barn kan vara sött, starkt, roligt, klokt, modigt, listigt, empatisk och tusen andra varianter som ger poäng i olika sammanhang. Jag tror att det är svårt att undvika. Det är en del av att vara människa att värdera varandra.

    Det andra handlar om könsmönster och stereotypisering. Här menar jag att pedagogerna har ett stort ansvar att skapa en kultur där barnen får bekräftelse för olika egenskaper och uppmuntras att bryta mot konventioner och hierarkier. Men det förutsätter en djupare förståelse för hur barn utvecklas som sociala varelser. Och en jämn könsfördelning i personalgruppen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har inte jämn könsfördelning i personalgruppen hos oss, men en manlig personal på båda barnens avdelning och det känns jättebra att barnen får se att det inte bara är kvinnors jobb att ta hand om småbarn (om man ska bryta ner en högskoleutbildning det på den nivån som ungarna ser det alltså).

      Radera
    2. Tack för mkt kloka kommentarer Mats! mvh

      Radera
  19. Håller helt med i sak. Som förälder kan man ju också underlätta genom att inte lägga massa tid och pengar på barnens kläder, hålla det enkelt och neutralt just för att visa att kläder är något som inte spelar roll. Och sen "fin". Jag är en sån som jämt säger att mina barn är världens finaste, men då menar jag inte utseende. Fin är ett allmänt positivt förstärkningsord. Fin personlighet, fina egenskaper osv. Jag säger ju också när ett syskon gör något snällt mot den andra "det var fint gjort av henom" t.ex. Fast börjar man dagen med att säga "vad fin du är idag" så är det väl svårt att tolka som nåt annat än just utseendemässigt... 😴

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det handlar ju inte om ordet fin i sig, utan om just det här med att kommenterar utseende. Håller med om att det där med kläderna är en grej för sig också, så det blir ju tudelat att klä sina ungar i fina kläder (JAG ÄLSKAR BARNKLÄDER!) och sen ba: sluta säg att hon är fin! Svår balansgång.

      Radera
  20. Så otroligt välformulerat! Jag håller med till 100 % MEN efterlever det tyvärr inte alltid pga slentrian eller präglan!? Känner igen det som nån ovan skrev, att det liksom blinkar *FIN KLÄNNING* framför ögonen och att man inte kommer på ngt annat att säga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag är verkligen inte heller uppe på 100%, det är ett invant beteende som är väldigt svårt att lära bort!

      Radera
  21. Håller med dig så otroligt mycket men gud vad svårt det är... Särskilt när man har en snart4åring som har EXTREMT starka åsikter om vad han ska ha på sig (och har haft det sen han kunnat uttrycka det). Jag tycker inte att vi pratar om hans utseende och jag tycker att förskolan också är skickliga på att inte värdera men uppenbart är det en issue för honom ändå...
    Jag ser att många kloka personer kommenterat så jag tar gärna tillfället för att se om någon har någon bra idé för hur man kan hjälpa lillkillen att inte ta kläder på så stort allvar.. Om ni förstår, alltså att han inte ska behöva bryta ihop över det... Problemet är alltså inte alls att han vill välja eller hans "stil" och han får utan problem gå till förskolan i vilka matchningar som helst. Men han går bananas över att en tröja är för lång, för kort, fel färg. Eller att byxorna är för långa, för korta, fel färg eller att den enda tröjan han tycker passar ihop med ett visst par byxor är i tvätten... Pust. Vi är inte några veka föräldrar utan gränsdragningar och vi har två barn till som inte bryr dig ett dugg om kläder. Hans utbrott över kläder är inte heller i stil med trotsutbrott som alla ungar kan få (alla har väll varit med om ett barn som inte vill ta på sig overallen typ..) utan på ett annat mer frustrerat plan om ni förstår. Som idag när han själv valde ut nya gymnastikkläder som han var överlycklig för tills han kom hem och provade och bröt ihop över att shortsen nuddade vid knäskålarna och tröjan var för vid över magen... Eller när han häromdagen fick ett par byxor han blev superglad för men sen blev förtvivlad över att han inte hittar en tröja han tycker passar till så han tar fram de mya btxorna och beundrar dom men tar inte dem på sig alls för han inte har en tröja till (i en full garderob)... Så bespara er gärna skuldsättande quickfix lösningar som vilket pucko som helst kan räkna ut typ "En treåring ska inte välja själv" eller "varför kan han inte få ga sin egen stil?"...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm. Jag tycker iof att det låter som att det kanske egentligen bottnar i något annat än hur kläderna ser ut/sitter. Min 3.5-åring kan bli helt förtvivlad ibland (men över andra saker än kläder) så det handlar kanske om något annat än just det? Kanske bvc har bra tips på hur man kan bemöta sådant, det låter ju verkligen som något som är otroligt jobbigt för honom (och er)? Hoppas ni hittar en lösning eller att det bara är en fas (SÅ TRÖTT PÅ FASER) som huxflux är borta en vacker dag.

      Radera
  22. Håller fullständigt med dig! Är både pedagog och mamma till två barn. En flicka som älskar blå och en pojke som älskar rosa ��. Nu får de i skolan men under deras tid på förskolan bemöttes de alltid med en glad välkomnande hälsning! Hej....! Så roligt att du är här! Glad jag blir att se dig! Dina vänner väntar på dig! Vilken härlig dag vi ska ha tillsammans! Sköna kommekommentarer som alla skulle må bra av som start på dagen. Försöker möta mina elever på samma sätt. Ofta fiskar de efter kommentarer om tex nya kläder osv. Arbetar på lågstadiet. Självfallet kommentarer jag ibland, men sättet på hur det görs är viktigt./ Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men precis, "Vad glad jag blir av att se dig, dina vänner väntar på dig" är ju en makalöst mycket bättre start på dagen än "Vilken fin tröja du har i dag!".

      Radera
  23. Tycker det är sorgligt hur enforming och onyanserad denna diskussionen blir. För människor som promotar dessa genusideologier så kan man inte få ha någon annan åsikt. Det har blivit så påtryckande och hårt dessa idéer och de lyfts upp som den högst sanningen. Ingen vågar komma med någonting nyanserat i debatten.

    Jag förstår och håller med om en hel del, men samtidigt så känns disskussionen så tradigt förutsägbar i Sverige 2017. Inget fresh, nytänkande, nyanserat.

    Och därför vill jag tillägga en nyans till detta.
    istället för att komma med alla dessa nya regler, tex vi BÖR inte säga till barn i skolan att de är fina eller kommentera utseende, eller ha blå/rosa leksaker (för ush så hemskt bakåtsträvande det är då), så kan vi väl försöka gå djupare i vad som är den verkliga issue här...

    Tex kasst självförtroende. När man har ett bra självförtroende är man inte beorende av att höra komplimanger från andra, för det är baserat på en djup självkärlek. När man kultiverar en djup självkärlek och självförtroende så blir det orubbligt, oavsett yttre världens beteende. Och då gör det inget att man en dag får komplimang för att man har fina kläder och en annan dag inte får det.
    För självförtroende ska inte byggas upp på det.

    Vi kultiverar inte villkorslöst starka individer av att eliminiera allt som kan äventyra deras dåliga självkänsla eller behandla dem som känslomässigt handikappade. Med sådana argument försöker vi täcka världen med en matta istället för att ta på oss tofflor. Ger vi barnen tofflor i form av att bygga upp VERKLIGT självförtroende och inte bara tjafsa på med fanatiska genusteorier så lär vi dem vad verklig frihet innebär. Och att var och en är ansvarig för sin egen lycka. Att bli hjälte i sitt liv och inte ett offer för omständigheterna.

    Jag vet att vi egentligen syftar till samma saker, och jag förstår din poäng. Känns bara som om alla dessa sk "alternativa" ideer inte alls är så alternativa och det finns ingen nyans... Det har blivit som en sekt där ingen får komma med någon annan åsikt utan att GenusGuden ska fördöma en till helvetet.. och man får hela fårflocken på sig..

    Jag hoppas innerligt att vi börjar känna efter mer inombords, att inte bara stirra oss blinda på politiska teorier, utan att se varandra, som människor, att vara med livet och att vara ärliga mot oss själva.

    När vi kultiverar verklig kärlek bland barn och vuxna så behöver vi inte alla möjliga konstiga regler... Ju mer öppet ens hjärta är desto mindre formella regler behöver vi. När vi lever väldigt mycket i vår mind behöver vi en massa regler för att skydda vårt stängda hjärta, men ändå så känner vi oss inte lyckliga...
    Först när vi verkligen öppnar vårt hjärta och älskar vilkorslöst kan saker och ting klarna och alla "regler" och teorier blir meningslösa...

    Önskar en underbar fredag till alla! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hänger inte med riktigt, menar du att det är "en fanatisk genusteori" att inte lära småbarn att det är viktigt att se bra ut. Jag är även nyfiken på vad du tror att orubbligt självförtroende kommer ifrån hos en 1.5-åring, för det är ju där det börjar. Det är klart att en komplimang blir lite grädde på moset om man redan gillar sig själv, men det är väl bättre att grunda ett sådant självförtroende genom att berätta att man gillar barnet för dens personliga egenskaper och inte utseende. Det handlar inte om regler och förbud (och det här handlar verkligen inte om leksaksfärg) utan om att öppna upp för en diskussion och kanske få några föräldrar/vuxna att se saker ur en annan synvinkel.

      Att hävda att ledsna barn får skylla sig själva eftersom de är ansvariga för sin egen lycka känns ju kanske inte heller som den mest nyanserade delen av debatten tyvärr.

      Radera
  24. Fin text, klart att barn ska uppskattas för vilka de är, inte för hur de ser ut.
    Men tror du verkligen att skönhetsstandarder inte hade existerat i ett matriarkart?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade det helt säkert, men jag tror inte att det hade varit lika stort fokus på kvinnan som objekt.

      Radera
  25. Tror att om man lär dem respekt för sina medmänniskor, att ärlighet varar längst, skönhet kommer från insidan, man inte mäter framgång i pengar eller vänskap i antal, typ, twitterföljare, den gyllene regeln osv osv... Så tror jag inte att det är osunt att berätta för sina barn då å då hur fantastiskt underbart duktiga, vackra och begåvade de är. Tvärt om, så kan väl bekräftelse vara en väldigt viktig del av utvecklingen? Vem hade velat hoppa upp på cykeln, på skridskorna, skriva bokstaven "A" 711a gånger om ingen sagt "Men du är ju jätteduktig. Vilka framsteg du gjort. Du ska se att det går ännu bättre imorgon! Bra jobbat!"?
    Jag försöker ge mina söner ett inre självförtroende, så de VET att de alltid är vackra. Oavsett vad de har på sig eller vad de är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det du skriver handlar ju inte om utseende, och det är klart att det är barn ska få höra satt det är bra att utvecklas! Även här kan man ju utveckla det lite, istället för "Vad duktig du är som kan skriva A!" så är ju "Kolla, snart kan du läsa och skriva helt själv!", eftersom det ju är det det handlar om. Att skriva A 711 gånger är ju egentligen i sig ingen bedrift :)

      Och som jag skrev här ovan – självklart spelar det mindre roll om grundsjälvkänslan finns där, men hur gör man för att ge den till en 1.5-åring som inte känner till varken gyllene reglen eller twitter? En bra start är ju att sluta berömma utseende så att det iaf INTE blir något att eftersträva.

      Radera
  26. Läste ditt gamla inlägg om beviljat snitt på spec möd i Lund. Jag har tid i februari och är så rädd att jag inte ska få fram alla mina argument/tankar om varför jag vill ha snitt. Det är vårt andra barn och jag har fortfarande skador kvar från förlossning nr 1 som var vaginal. Jag gör inte om det igen. I alla fall så har jag hört att den kvinnliga läkare jag ska träffa är en riktig hårding. Vem fick du träffa och har du några tips? Jag har skrivit ett brev och läst socialstyrelsens indikation för kejsarsnitt tusen gånger om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Maila mig på mirijam.geyerhofer@gmail.com så tar vi det vidare där! <3

      Radera
  27. Bra skrivet! Vi pratar i princip inte med våra barn om deras utseende,men det känns nästan tvångsmässigt hos många vuxna att komma med sådana kommentarer. Som om de inte kan komma på något annat att säga till ett barn som de tror har snippa. Söt eller duktig. Men detta blev problematiskt hemma hos oss långt tidigare än jag trodde, eftersom barnen blir påverkade av sin omgivning. När min äldsta var 3 år blev hon helt besatt av sina kläder och vägrade ha annat än klänning. Och vi har fortfarande ganska ofta bråk för att få henne att klä sig efter vädret (hon är nu 6 år). Och det är svårt att inte bekräfta sina barn när de väl blivit medvetna om sitt utseende och ser hur andra får bekräftelse för det. Balansen mellan att ingjuta känslan av att deras värde ligger i vem de är, inte hur de ser ut, utan att de tror att de aldrig får kommentarer om hur fina de är för att de är fula, den är supersvår tycker jag. Hur gör man?

    SvaraRadera
    Svar
    1. MEN EXAKT! Och jag tycker att jag ser det där så himla ofta och hör hur vänner med äldre barn bråkar om smutsiga favoritklänningar ("ingen tycker att jag är fiiiiin om jag inte har klänning!") och ändå tror folk att barn inte bryr sig om utseende? Och ja, hur får man barnen att strunta i hur de ser ut, det är verkligen en svår balans!

      Radera
  28. Hej, jag har en dotter vars favoritfärg är rosa. Fram till för ett par år sedan hade hon all världens färger på kläderna. Nu orkar jag inte bråka om kläder längre eftersom hon vill att varje plagg skall matcha i samma färg, förutom trosorna. Jag köper antingen ljusrosa, ljusgrå eller vita kläder. Har någon något tips på hur man kommer ur det här? Jag försöker säga att det inte är viktigt att allt matchar och om man tittar på folk runtomkring matchar inte deras kläder. Ändå uppmuntrar jag henne ju genom att köpa kläder i samma färg. Tights och långärmad tröja är vad hon brukar ha på sig. Känns nästan maniskt att det skall matcha. Helena

    SvaraRadera