lördag 25 februari 2017

Hade män fött barn så hade det sett annorlunda ut

Ni som hängt här ett tag vet ju att förlossningsvård ligger mig varmt om hjärtat och att jag under min andra graviditet vägrade gå med på att föda vaginalt eftersom jag helt enkelt inte litade på att jag skulle få den hjälp och det stöd jag behövde när Juno skulle födas.

I dag har två nyheter spridits stort i mina flöden, dels att den första bilförlossningen ägt rum sedan man stängde förlossningen på Sollefteå sjukhus i slutet av januari, dels att en barnmorska åtalas för vållande till annans död efter att ha gett fel medicin till en kvinna vid förlossningen.

Och jag tänker att det här är en direkt konsekvens av att vård i allmänhet och kvinnosjukvård i synnerhet inte känns särskilt prioriterat. Det, ihop med någon slags grottmänniskosyn på havande och födande, att människor i alla tider har fött barn och att det löser sig även utan personal eftersom kroppen själv vet vad den ska göra. Och det kanske den vet. Men psyket då? Vad vet psyket? Rädslan när det gör så jävla ont att man på allvar tror att man ska dö och den underliggande skräcken om att något ska hända med barnet, hur gör man med den?

Att det finns någon i rummet som är van vid att se barn födas, någon som kan guida och hjälpa och bekräfta att det helt säkert känns som att man ska dö, men att det inte är någon fara med varken en själv eller barnet – är det verkligen för mycket begärt?

Jag vet inte varför barnmorskan i länken ovan gav fel medicin men när man läser om hur det ser ut på förlossningar runt om i landet så är det inte svårt att förstå att det brister ibland. Jag är snarare förvånad över att det inte sker personalrelaterade incidenter oftare med tanke på vilka bisarra arbetsförhållanden vissa avdelningar har. Och en del av problemet med de värdelösa arbetsförhållandena inom vården är att det handlar om människor. Det går inte att strejka. Det går inte att sätta sig ner och säga att man inte reser sig igen förrän det finns fler vårdplatser, rätt antal personal på varje patient och en rimlig patientsäkerhet.

Sollefteå sjukhus är mitt sjukhus hemhemma. Det som mina föräldrar och bröder, min gudmor och mina vänner ska ta sig till om de skadar sig eller blir sjuka. Det läggs nu ner avdelnings för avdelning och istället måste folk ta sig till Sundsvall, Östersund eller Ö-vik för att få vård. Det är helt vansinnigt att landsbygden utarmas på det här sättet medan alla viktiga samhällsfunktioner istället centreras kring storstadsregionerna med skyhöga andrahandshyror, livslånga bostadsköer och fantasipriser på fallfärdiga ruckel som följd.

Jag är glad att det rent fysiskt gick bra för familjen som tvingades uppleva en bilförlossning och jag lider verkligen med alla inblandade i fallet med den åtalade barnmorskan, men jag hoppas verkligen att det inom en rimlig framtid kommer någon form av lösning på vårdkrisen för det här är helt ohållbart.

Själv ser jag ingen annan lösning än att vi måste betala mer skatt, var ska pengarna annars komma ifrån? Hamnade i ett kommentarsfält för ett tag sedan där några SD-anhängare beklagade sig över att den skånska vården var så dålig och buuhuu det är så klart invandrarnas fel, men när jag påpekade att regionen förlorat 800 miljoner öronmärkta till sjukvård på grund av att deras parti fällt S och MP-budgeten blev jag blockad. Jag är själv inte jätteinsatt i hur alla politiska beslut tas, men det är ju rent sorgligt att folk på allvar beklagar sig över att de som styr i regionen inte lägger pengar på rätt saker, i tron detta skulle vara någon form av minidiktatur där de rödgröna har veto i alla frågor?

Första, andra, tredje och sjuttioelfte jobbskatteavdraget, vad är de extra pengarna värda om vi inte längre kan känna oss trygga om vi blir sjuka, skadade eller gravida? Det är så otroligt sorgligt att de här frågorna uppenbarligen inte tas på det allvar som krävs för att få en förändring.

1 kommentar:

  1. Åh vad du är bra! Väl rutet! Jag håller med dig så in i norden, på alla punkter. Mer skatt är enda lösningen, för det fattas pengar. Det gör det verkligen. Och politikerna vägrar envist att se konsekvenserna av sitt usla agerande. Spara spara spara är mantrat.

    Är själv sjuksköterska och höggravid så alltså dubbelt berörd. Både "inifrån" som anställd och med god insyn i hur det faktiskt (inte) funkar inom vården idag, och snart "utifrån" som förstföderska men lika väl medveten om hur det faktiskt (inte) funkar...
    Lika mycket som jag ser fram emot förlossning och att få träffa den där lilla individen jag gått runt och burit på så länge, lika mycket bävar jag för att jag inte ska få den hjälp och det stöd jag behöver när det väl gäller för att resurserna helt enkelt inte räcker till. Har haft en helt komplikationsfri graviditet och är frisk och stark och räknas ju därför som "lågriskföderska" vilket kommer innebära att jag har lägst prio så länge inget går fel. Känns sådär faktiskt. Jag kommer också oroa mig för att barnmorskan inte ska ha hunnit varken äta eller gå på toa under sitt arbetspass och det kan ju de flesta tänka sig hur svårt det är att koncentrera sig och prestera på jobbet då...
    Som du säger är det ett under att det inte går snett oftare. Både inom förlossningsvården och inom sjukvården i allmänhet. Blir så uppgiven av det här. Prioritera vården i allmänhet och kvinnovården i synnerhet (för att den redan är så eftersatt) omgående! För det är jag mer än gärna beredd att betala massa mer skatt!

    SvaraRadera