Världens bästa helg comin' up!

Lyssna på detta! I eftermiddag kör vi till våra vänner som har barn i ungarnas ålder och radhus med trädgård, mammorna dumpar barn och män och hund i radhuset OCH KÖR HEM TILL STAN IGEN! Går på lokal och äter mat! Sover hela natten! Vaknar i en tyst lägenhet! Äter frukostbuffé på trevlig fik! Åker på minutiöst planerad loppisrunda (4–6 stycken beroende på vad vi hinner med)! Kör till radhuset på lördagkvällen och byter av männen som åker in till stan och upprepar vår procedur, med skillnaden att de byter ut loppisrundan mot en dag i Köpenhamn och sen käkar vi ihop på söndag innan vi åker hem. HUR SMART!?!?

Sa jag att solen skulle skina hela helgen? Åh, hej vår och hopp om livet!

En liten frågeställning ni kan diskutera vid matbordet

Fundera lite på detta och meddela mig när ni har ett bra svar: Varför finns det fortfarande dam- och herrcyklar?

Och plötsligt en lördag ringer pappa och säger att mamma fått en stroke

Det var Barnvagnsmarschen förra helgen och efter att vi traskat från Möllan ner till stan så köpte vi kaffe och satte oss på Gamla kyrkogården, Lotta och jag. Min mobil ringde och det var pappa. På bilden som är inlagd som kontaktbild har han en spexig mustasch av mossa så jag flinar alltid lite när han ringer.

– Ja tjena, du det hände en jävligt läskigt grej med Viveka här i morse, hon bara ramlade ihop. Var halvsidesförlamad och kunde inte prata, låg bara och stirrade. Åkte in på sjukan och hon är bra nu, alltså lite trött bara, men som vanligt i kroppen.

Det här händer inte, tänkte jag.



Jag och farsan har aldrig pratat särskilt mycket i telefon, han är en typisk sådan där back seat-snackare som tar luren när jag redan pratar med mamma, eller ropar frågor i bakgrunden mitt i våra samtal. De senaste åren hörs vi dock lite oftare så det är inte konstigt att han ringer, men för några år sedan var jag säker på att något hade hänt om hans nummer stor i displayen.

Och nu hade det det. Och där satt jag, med en latte och tre dadelbollar som inte alls smakade som utlovat, 120 mil bort på en blommande kyrkogård och såg på Lottas min att något i min röst gjorde att hon fattade att något hänt.


För att göra en lång historia kort så låg mamma inlagd över helgen och testerna de gjorde visade ingenting och de trodde att det var en tia, alltså en yttepytteliten propp som släpper av sig själv inom allt från bara några minuter och upp till ett dygn, och sedan inte ger några men. Hon skrevs inte ut men fick permission att åka hem för att komma tillbaks på fredagen och göra fler kontroller.

Och i fredags ringde hon och sa att det visst var en stroke, för de hade sett något litet på den sista undersökningen. Fortfarande så litet att det inte syntes på de första undersökningarna, men ändock. Hon fick en stroke. Hon räknas som strokepatient och får till exempel inte köra bil på tre månader. Jag ska be sköterskan eller läkaren ringa Tobbe och förklara lite mer på deras eget medicinspråk, så får han översätta till oss vanliga människor sedan vad som hänt och vad det innebär att det var en stroke och inte en tia.



Efter att ha varit hemma på ny permission ska hon träffa stroketeamet i morgon och måste gå igenom alla steg som en "riktig" patient får göra, det vill säga träffa habiliteringen, logopeden osv och göra någon slags uppföljning, hur man nu gör det med någon som mår som vanligt, om än lite tröttare i hjärnan.



Jag hatar när mamma smaskar. Och jag hatar när hon rör ut sin honung i tekoppen alldeles för länge för att hon sitter och läser någonting vid frukostbordet och det där förbannade di-ding di-ding di-ding:et letar sig in i mina morgontrötta nerver tills jag till slut fräser att det var väl FAN vad hon måste röra länge i sitt jävla te. Hon har till och med köpt små träskedar i Thailand som inte låter lika mycket när man rör för att jag inte ska bli galen när jag hälsar på.

Och när jag satt där på kyrkogården och hade lagt på telefonen och tittade upp på Lotta och sa mamma har nog fått en stroke så tänkte jag att hon fick smaska hur mycket hon ville och röra runt i sitt te i timmar i sträck, bara hon blev bra. Och det blev hon ju. Redan när dom var framme på sjukhuset kunde hon både gå och prata igen, och förutom att hon blir trött lite fortare än vanligt så är det fint nu.



Och här kunde man ju känt att FY FAN VAD GÖTT! Hon klarade sig! Inget hände! Och tro mig, det gör jag. Och nu är hon ju satt på medicin och risken att det ska hända igen är ju liksom mindre än vad den var innan detta hände. Om ni fattar.

Men jag är livrädd. För jag insåg plötsligt att min mamma ska dö. Inte nu, men någon gång. Och min pappa också. Och mina bröder, jag, Tobbe, mina barn, mina vänner, mina andra släktingar, alla ska dö. Alla.

Hur har jag inte vetat detta förrän nu? 

Morsan däremot, hon tar det hela med ro.
"Alltså, vi består ju till 98 procent av vatten precis som gurkor, så vi hamnar väl bara allihop i den stora gurkoceanen när vi dör.
Jag: "98? Vi ligger snarare på runt 70 procent, vi är väl inga maneter heller?"
Mamma: "Jaja, du fattar hur jag menar".
Jag: Men mamma, jag har dödsångest!
Mamma: Men tror du inte att det händer något efter döden? Jag tror ju inte att det här är slutet, så jag tycker nästan att det är lite spännande att se var man hamnar!"
Jag: Jag skiter väl i vad som händer sedan om JAG dör, jag vill bara inte bli lämnad kvar här utan dig eller någon annan som försvinner!"
Mamma: "Jaha, men då har du ju inte dödsångest. Då har du livsångest".


De där 120 milen vi har mellan oss känns väldigt mycket längre än vanligt nu.

I hear ya sistah (jag tittar på dig, Pingis-/Dobre Futro/bradpittsarmpit-Maria)

"Men inget är viktigare än hälsan", säger en röst, men samtidigt måste barn hämtas och lämnas och Nils kan inte ta allt för han har ett heltidsjobb och jag driver ett företag och behöver vårda de chanser till inkomst som finns, så det är inte så lätt att ta en paus från allt. Och vi har som sagt inga barnvakter i staden där vi bor".

Ett tag tänkte jag att jag satt och läste min egen blogg och hade glömt bort att jag skrivit ovanstående, men det är ju Dobre futro-Maria som är gift med Nils och inte jag. Annars, same same.

Efter att min misstänkta stroke visade sig vara stress (eller ja, det var inget annat så uteslutningsmetoden säger det även om det inte stämmer med att det hänt en gång tidigare, utan stress, men skit i det nu) så har jag varit tvungen att skala ner på vardagen också. Om jag hade haft en anställning så hade jag gladeligen svalt stoltheten, tagit emot en sjukskrivning och kurerat mig tills jag mådde bättre, men i nuläget går det inte. "Vad är det värsta som kan hända?" frågar folk i Marias kommentarsfält och i mitt fall är det att jag måste lägga ner företaget och går i personlig konkurs och blir skuldsatt for life, vilket är vad som kommer ske om jag inte fortsätter jobba, eftersom jag fortfarande är i uppstartsfasen och inte blivit ziljonär än.  

Men jag har skalat ner. Har gått ner i tid på mitt extrajobb. Tackar nej till mer av det krävande och ja till mer av det roliga. Har börjat springa så smått. Tyvärr har jag bromsat för sent, för även en bra dag känner jag att min stresstålighet är noll och så fort det blir för mycket av vad som helst – röda pluppar om notiser i telefonen, barn som gapar om allt och inget, mail som ska besvaras, texter som ska skrivas osv, så får jag tunnelseende och kan liksom inte prioritera. Allt blir, precis som Maria skriver, lika viktigt. 

Men när jag började acceptera att jag nog visst hade tagit på mig för mycket på en gång så blev det också lättare att säga nej. "Nej, jag märker att min sömnbrist gör att jag inte klarar mer just nu så det går tyvärr inte" är en vanlig grej jag säger nu för tiden, lite för att jag tänker att det är enklare att skylla på det istället för att jag inte orkar (inte orka = nederlag) men också för att jag känner så tydligt att det är pga sömnbristen som alla andra problem uppstått. Hade jag bara fått sova hela nätter med väldigt jämna mellanrum så hade jag orkat så obeskrivligt mycket mer. I natt hade Juno en bra natt och jag vaknade bara en gång mellan midnatt och klockan 07, det är liksom sju timmars sömn? Fatta vilka storverk jag hade kunnat utföra om detta var vardag? 

Om tre veckor fyller hon två. De som vet (alltså, vem fan vet, men ni fattar) säger att sömnen brukar bli bättre då. Jag var på hälsokoll på företagshälsan och sköterskan tittade i mina papper och sedan frågade hon med snäll röst "två barn på 2 respektive 3.5 år, hur har ni det med sömnen?" och då började jag Lille Skutt-gråta och kunde inte sluta. 

Jag har gått så lång tid utan buffert. Utan energilager. Allt har varit uttömt och använt men i takt med att ljuset återkommer och att jag prioriterar upp mig själv så blir det bättre. I går hämtade jag på förskolan klockan 15 och tog med båda barnen till Tekniken och sjöfartens hus utan att brinna upp minsta lilla, bara en sån sak. Jag hoppas och tror att jag blir frisk så småningom, även om det tar tid.

Två små ulvar i gölliga fårakläder!

 

 

 

 

Dom här två ungarna - så söta (och tysta) på stillbild men gaaah vad de driver mig mot vansinnets brant på daglig basis. Har haft några bra månader nu, gissningsvis för att de inte befunnit sig i några särskilda faser (men vad vet jag, efter att de vuxit ur kalendern i WonderWeeks-appen så har jag tappat greppet helt) men nu har det brakat loss igen. 

Och jag tänker: jag är inte gjord för detta? Jag klarar inte av att avstyra tusen bråk i minuten på temat "tända nej släcka nej tända nej släcka taklampan" eller "DET ÄR MIN MAMMA, NÄ MIN MAMMA, NÄ MIN MAMMA". Min hjärna äts upp inifrån av irritation över att det finns (många) dagar där ingenting går friktionsfritt. 

Vissa dagar är jag så långt från att vara en vuxen och tålmodig pedagogisk förälder att jag hade skrattat åt det om jag inte haft fullt upp med att ha ångest. Jag är plötsligt den lilla figuren på skolgården som förtvivlat hoppar efter min mössa som fem skrattande storungar kastar mellan sig. Jag är Ace Ventura som skrikande blir omkringsnurrad i den där jäkla hajtanken. 

Hur gör folk? Hur gör ensamstående? Har skrivit det tusen gånger förut men ensamma föräldrar utan avlastning är mina megaidoler. De är superstars. Jag däremot är ingen superstar, jag är en trött och sur och nästan konstant grinig morsa som bara tjatar och gnäller hela tiden. Det var ju inte direkt det här jag såg framför mig när jag fick plus på stickan första gången, att vardagen plötsligt skulle bestå av en enda lång rad konflikter, från att man kliver upp tills att ungarna lägger sig. 

Skulle kunna skriva en hel bok och lite till om detta men eftersom jag inte sovit sedan den 9 april 2015 så är det väl dags att släcka lampan nu. To be continued.  

Vinokilo – dricka vin (eller inte) och köpa kläder till kilopris!

Nu dricker jag ju inte vin, men kläder gillar jag ju, och second hand är som bekant något som ligger mig varmt om mitt lilla hjärta. Fick en inbjudan till Vinokilo på Moriskan nästa helg, med ett helt förtjusande koncept – betala en femtiolapp i inträde och sedan 200 spänn kilot för kläder. Ja, och drick vin om du vill.  

Enligt Facebookeventet innebär kilopriset tex att en blus kostar 30 spänn och ett par jeans 140, så det låter ju minst sagt överkomligt. Älskar att det händer så mycket såna här skojsiga event i Malmö! 12-19 på lördag och 12-18 på söndag, rrrrroligt!

Februari - en studie i att gå från depp till pepp på 28 dagar

 

1. Gjorde magnetkameraundersökning för att utesluta att mina knasiga symtom inte var MS, vilket det inte heller var. YEY! Var inte så tuff när jag satt och väntade på att få komma in i undersökningsrummet. 

2. Det blev vinter! Barnen åkte pulka!

3. Fick världens finaste halsband i stackars dig som mår dåligt-present av Kajsa Olbjörns som jag är återförsäljare för på A Bushel & a Peck. Naaaaaw.

4. Kolla! De umgås!

5. Köpte en kaftan på en instagramloppis för 60 spänn. Materiell klädlycka för nästan noll pengar!

6. DET BLEV VÅR! Vintergäck och grönt gräs och varm sol!

7. DET BLEV VINTER! Kallt och blött och massa snö!

8. Hälsade på Suz i Lund och pussade på en liten valp. 

9. Fick (!) en monstera variagata av min granne Lina. Snön försvann och både pulsen och stressen är lägre än på länge. 

OCH NU ÄR DET MARS! VÅR! HURRA, VI ÖVERLEVDE I ÅR IGEN! HEJA!