torsdag 16 mars 2017

I hear ya sistah (jag tittar på dig, Pingis-/Dobre Futro/bradpittsarmpit-Maria)

"Men inget är viktigare än hälsan", säger en röst, men samtidigt måste barn hämtas och lämnas och Nils kan inte ta allt för han har ett heltidsjobb och jag driver ett företag och behöver vårda de chanser till inkomst som finns, så det är inte så lätt att ta en paus från allt. Och vi har som sagt inga barnvakter i staden där vi bor".

Ett tag tänkte jag att jag satt och läste min egen blogg och hade glömt bort att jag skrivit ovanstående, men det är ju Dobre futro-Maria som är gift med Nils och inte jag. Annars, same same.

Efter att min misstänkta stroke visade sig vara stress (eller ja, det var inget annat så uteslutningsmetoden säger det även om det inte stämmer med att det hänt en gång tidigare, utan stress, men skit i det nu) så har jag varit tvungen att skala ner på vardagen också. Om jag hade haft en anställning så hade jag gladeligen svalt stoltheten, tagit emot en sjukskrivning och kurerat mig tills jag mådde bättre, men i nuläget går det inte. "Vad är det värsta som kan hända?" frågar folk i Marias kommentarsfält och i mitt fall är det att jag måste lägga ner företaget och går i personlig konkurs och blir skuldsatt for life, vilket är vad som kommer ske om jag inte fortsätter jobba, eftersom jag fortfarande är i uppstartsfasen och inte blivit ziljonär än.  

Men jag har skalat ner. Har gått ner i tid på mitt extrajobb. Tackar nej till mer av det krävande och ja till mer av det roliga. Har börjat springa så smått. Tyvärr har jag bromsat för sent, för även en bra dag känner jag att min stresstålighet är noll och så fort det blir för mycket av vad som helst – röda pluppar om notiser i telefonen, barn som gapar om allt och inget, mail som ska besvaras, texter som ska skrivas osv, så får jag tunnelseende och kan liksom inte prioritera. Allt blir, precis som Maria skriver, lika viktigt. 

Men när jag började acceptera att jag nog visst hade tagit på mig för mycket på en gång så blev det också lättare att säga nej. "Nej, jag märker att min sömnbrist gör att jag inte klarar mer just nu så det går tyvärr inte" är en vanlig grej jag säger nu för tiden, lite för att jag tänker att det är enklare att skylla på det istället för att jag inte orkar (inte orka = nederlag) men också för att jag känner så tydligt att det är pga sömnbristen som alla andra problem uppstått. Hade jag bara fått sova hela nätter med väldigt jämna mellanrum så hade jag orkat så obeskrivligt mycket mer. I natt hade Juno en bra natt och jag vaknade bara en gång mellan midnatt och klockan 07, det är liksom sju timmars sömn? Fatta vilka storverk jag hade kunnat utföra om detta var vardag? 

Om tre veckor fyller hon två. De som vet (alltså, vem fan vet, men ni fattar) säger att sömnen brukar bli bättre då. Jag var på hälsokoll på företagshälsan och sköterskan tittade i mina papper och sedan frågade hon med snäll röst "två barn på 2 respektive 3.5 år, hur har ni det med sömnen?" och då började jag Lille Skutt-gråta och kunde inte sluta. 

Jag har gått så lång tid utan buffert. Utan energilager. Allt har varit uttömt och använt men i takt med att ljuset återkommer och att jag prioriterar upp mig själv så blir det bättre. I går hämtade jag på förskolan klockan 15 och tog med båda barnen till Tekniken och sjöfartens hus utan att brinna upp minsta lilla, bara en sån sak. Jag hoppas och tror att jag blir frisk så småningom, även om det tar tid.

7 kommentarer:

  1. Vet du vad... det där med sömnen är fanimej tortyr. Jag höll näsan över vattenytan ganska länge jag med. Varje BVC möte likadant; jag grät floder över den förlorade sömnen som i sin tur drog med sig allt det där du skriver. Jag bröt ihop fullkomligt vid ett tillfälle och då fick jag tala med läkaren på BVC, hon skrev ut Theralendroppar till Dante. Det är ett 'lugnande' medel som hjälper till med insomningen. Jag hatade mig själv för att jag 'drogade' mitt barn (för det måste man ju göra eller hur, hata sig själv och se allt som ett misslyckande av en otillräcklig, dålig mamma). Jag hatade det. Jag grät när jag droppade medicinen i hans flaska och gav den till honom. Men första gången både jag och Dante sov nästan tre timmar i ett sträck så kändes det helt overkligt, som om jag dött och hamnat i himlen.
    Det finns hjälp att få om man vågar be om den (lärde jag mig, fröken 'kan själv, vill inte ligga någon till last').
    Och ni är ju trots allt två! Kan ni inte turas om med nätterna? Det kanske finns någon skrubb där du kan stänga in dig, stoppa proppar i öronen och sova?
    stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså. Hon har inga problem just med att somna, det är bara att hon ofta sover så jäkla dåligt. Nattskräck och mardrömmar och massa ljud och bök och liksom... orolig sömn. Vi har liksom provat allt utom medicin, det spelar ingen roll om hon är övertrött eller understimulerad eller allt däremellan. Drar vi ner på dagvilan blir hon ett litet surt monster på eftermiddagen istället.

      Och jo, vi är två, och vi delar självklart på nätterna. Alldeles för lyhört för att kunna sova ostört dock, trots att man är i ett annat rum, så det funkar inte helt. Ska vinna på lotto och köpa en övernattningslägenhet i huset bredvid tror jag.

      Radera
  2. Jag tror det var jag som skrev det där om "vad är det värsta som kan hända" och jag syftade inte på jobbet utan på det som låt utanför det, vet själv hur svårt det är att avsäga sig ideella uppdrag...

    Har själv varit i sömnbristträsket (i flera år) och att vara ute ur det är helt otroligt.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det var fler som skrev samma sak, fast kanske med lite olika formuleringar. Ser fram att komma ut ur träsket själv, kan verkligen tänka mig att det är magi!

      Radera
  3. Usch ja. Det är som att arbetsnormen inte är gjord för dessa dagar. "Det går faktiskt inte ihop det här", hör jag mig själv tänka allt oftare. Samt ibland skrika. Jag önskar att det kunde få vara lite lättare. Och jag hoppas verkligen att dina nätter blir lugnare för dig snart och att du då, när det händer, kan hitta tillbaka till sovandet.

    SvaraRadera
  4. Testat att ge omega 3 till Juno? Funkat för många barn.

    SvaraRadera
  5. Herregud så hemskt! Kram
    Till dig och mamma.

    SvaraRadera