söndag 5 mars 2017

Två små ulvar i gölliga fårakläder!

 
 
 
 

Dom här två ungarna - så söta (och tysta) på stillbild men gaaah vad de driver mig mot vansinnets brant på daglig basis. Har haft några bra månader nu, gissningsvis för att de inte befunnit sig i några särskilda faser (men vad vet jag, efter att de vuxit ur kalendern i WonderWeeks-appen så har jag tappat greppet helt) men nu har det brakat loss igen. 

Och jag tänker: jag är inte gjord för detta? Jag klarar inte av att avstyra tusen bråk i minuten på temat "tända nej släcka nej tända nej släcka taklampan" eller "DET ÄR MIN MAMMA, NÄ MIN MAMMA, NÄ MIN MAMMA". Min hjärna äts upp inifrån av irritation över att det finns (många) dagar där ingenting går friktionsfritt. 

Vissa dagar är jag så långt från att vara en vuxen och tålmodig pedagogisk förälder att jag hade skrattat åt det om jag inte haft fullt upp med att ha ångest. Jag är plötsligt den lilla figuren på skolgården som förtvivlat hoppar efter min mössa som fem skrattande storungar kastar mellan sig. Jag är Ace Ventura som skrikande blir omkringsnurrad i den där jäkla hajtanken. 

Hur gör folk? Hur gör ensamstående? Har skrivit det tusen gånger förut men ensamma föräldrar utan avlastning är mina megaidoler. De är superstars. Jag däremot är ingen superstar, jag är en trött och sur och nästan konstant grinig morsa som bara tjatar och gnäller hela tiden. Det var ju inte direkt det här jag såg framför mig när jag fick plus på stickan första gången, att vardagen plötsligt skulle bestå av en enda lång rad konflikter, från att man kliver upp tills att ungarna lägger sig. 

Skulle kunna skriva en hel bok och lite till om detta men eftersom jag inte sovit sedan den 9 april 2015 så är det väl dags att släcka lampan nu. To be continued.  

9 kommentarer:

  1. "Jag är inte gjord för detta" spot on. Jag tänker så varje dag, hela tiden. Mina barn favoriserar min man. Det är inget snack, alla ser det. De skämtar om pappas flicka etc. Det är så gulligt tycker alla. Jag ser bara mitt misslyckande som mor. Barnen BORDE väl föredra mig eller? Det är ju inte så upplyst såklart men vafasiken de var ju i min mage etc? Men skillnaden är att jag står för allt disciplinerande och det är ju inte så kul. Och jag tänker ofta att jag inte är en mamma. Jag har försökt klistra på nåt på mig som jag inte är. Det suger.

    SvaraRadera
  2. Jag har inte hunnit varit sömnlös riktigt så länge som dig. Bara 10 månader än. Jag har från start gjort allting själv, förutom dom 20 minuterna per dag det passade att vara myspappa. Annars har tv-spel gått före (ska kanske tillägga att han är 34 år och har en dotter sen tidigare) och kanske 4-5 blöjor i veckan. Jag var optimistisk och trodde att han skulle agera pappa den här gången men ack så fel jag hade. När vår dotter var 7/8 månader så fick jag nog. Då hade alla känslor för honom helt och håller försvunnit och jag insåg vem han var, han hade sån kontroll över mig (i den mån att han kunde bli så förbannad över att jag inte tacka för maten eller ja, inte gjorde som han ville). Så jag lämnade honom då, vilket var en sån befrielse. Men lever varje dag och varje sekund med känslan av att jag har svikit min dotter. Även fast jag vet att jag inte skulle ha gjort henne gott heller att stanna med honom bara för att. Men det känns hemskt att jag satt henne på jorden och sen splittrat hennes familj. Så du är inte ensam om att gå runt med tanken att du inte är gjord för detta och att det är tufft. Det är tufft att vara förälder. Nästan hela tiden, dygnet runt. Men det är även det bästa jag gjort och jag har hittat mig själv, vem jag är som person när jag blev mamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. JÄRNKVINNA! Så jäkla bra gjort. Du har gjort din dotter en stor tjänst med de villkor du hade ju, hoppas du snart kan släppa de där negativa tankarna. Du har visat henne vad det är att vara stark, och tänk vilken enorm gåva det är.

      Radera

    2. Instämmer med Tautolog!!!

      Radera
  3. Jag tror också att du har det värre än vad jag har det. Men JA – de här konflikterna suger ju musten ur en. MVH en annan slutdkörd mamma.

    SvaraRadera
  4. Att vara förälder är otroligt svårt och ständigt kopplat till ångest. Tålamod är ständig bristvara. Rekommenderar gärna en bok som heter "fem gånger mer kärlek" en mycket handfast bok om föräldraskap som har baserats på forskning och inte random människors mer eller mindre skadliga idéer om vad som är rätt och fel. Mycket som står i boken känns ganska sjäkvklart när man väl läser det men brukar ge en boost och inspiration att kämpa på o riktning mot att minska på de vardagliga konflikterna och fostra ungar med go självkänsla! (Utan hot och bestraffningar och sånt som knäcker både ungar och vuxna)
    Du fixar det här med föräldraskap! Du är ju en reko person så det kommer kidsen också bli! Och ingen förälder gör "rätt" hela tiden!!
    Tips från en tillräckligt bra förälder till tre ungar 10 mån, 4 och 7 år!

    SvaraRadera
  5. Oj vad jag känner igen mig i det Tautolog skriver.
    Mirijam, jag har två barn och jag orkar inte egentligen. Jag är inte en mamma by default och tycker oftast att barnen är skitjobbiga. Och känner skuld för det. Men mina barn är MYCKET lugnare än dina och de sover som stenar. ÄNDÅ är jag skittrött och fan... orkar ingenting.
    Det är hårt att ha små barn och vissa har jobbigare situationer än andra. Jag har stor respekt för jobbet du/ni lägger ned på era barn, och önskar du/ni kunde få avlastning. En barnfri dag i veckan borde vara minimum. (Tvinga far/morföräldrarna att flytta in granne? Annan fantasilösning?)
    Pepp och kärlek!
    /Kim med C

    SvaraRadera
  6. Tack! Som alltid skriver du så bra. Som det är. Och som ensamnstående trebarnsmorsa med heltidsjobb och utan avlastning tackar jag för hjältepepp.

    SvaraRadera
  7. Alltså ok inga jättepjäser som i vanliga fall, men tänkte osökt på dig: http://web.lindeauktioner.com/auktion/objekt.asp?ID=19021

    SvaraRadera