lördag 3 juni 2017

Ett inlägg om (typ) pseudotvillingar (inkl frågelåda på slutet!)



Det här är Sigge och Juno. Sigge är född i augusti 2013 och Juno drygt 19 månader senare, i april 2015. Dom är inte pseudotvillingar eftersom det inte får skilja mer än 18 månader, och precis som i alla olika grupper så finns det extremister som går bananas om man fuskar med uttrycken. Exempel: under graviditeten med Juno var jag med i en grupp på Facebook som heter typ "Tips och råd för oss som har pseudotvillingar", efter att först ha skrivit till admin och berättat att det var beräknat 19.5 månader mellan mina och fått som svar att det var okej.

Men det var inte okej för alla. Och vid en diskussion där jag togs i försvar med orden "det är ju inte så himla noga" svarade en mamma upprört att gruppen lika gärna kunde byta namn till "tips och råd för föräldrar" OM DET NU INTE VAR SÅ JÄVLA NOGA.



Så jag gick ur gruppen för jag orkade inte med massa tjafs, vilket var synd eftersom det faktiskt är väldigt intressant att prata om just det här med att vara preggo och samtidigt ha en bebis, och att vara så nybliven förälder att man knappt fattat att man fått ett barn, och sen kommer det plötsligt ett till. Fast så här två år och två månader senare fattar jag det förvisso fortfarande inte, så det kanske är helt normalt oavsett?


Sigge började prata ganska mycket senare än sina jämnåriga, så vad han tyckte om den första tiden som storebror förblir en hemlighet. Men med endast 1.5 år som herre på täppan så hade han nog inte hunnit vänja sig så mycket vid att vara ensambarn, så själva övergången från en till två gick extremt smidigt. Säkert också för att jag inte ammade och därför inte var bunden till bebisen på samma sätt som andra mammor.


Juno ser väldigt mycket upp till sin storebror och har varit en liten papegoja på allt han gjort sedan hon föddes typ. Hon pratar ju väldigt mycket nu och har gjort länge, kanske är det för att Sigge aldrig är tyst som det gick snabbare för henne att börja snacka. Började dock gå så sent att jag hann bli lite smygorolig som kompensation.


    Läsarfråga från Evelina:Rekommenderar du det? Eller finns det ngn del du känner det hade varit schysst att vänta utifrån? Typ kroppen orkar inte med två graviditeter, klurigt att ta hand om två så små samtidigt, ja vad det nu kan vara. Kan tänka mig gul och blå när (eller ens om) man ska försöka få ett barn till. Och KUL att du bloggar så mycket nu! Roligt att läsa! Hej från Malmö!
Svar: Ja och nej. Min kropp är ju dålig överlag på att vara gravid (fick ju sitta still från vecka 29+3 med Sigge för att han inte skulle födas för tidigt) så båda mina graviditeter har klassats som riskgraviditeter med mängder av sjukhusbesök under båda. Och det var ju även lite därför vi tänkte att vi skulle försöka göra ett syskon snabbt, lite av en "nu eller aldrig"-variant eftersom vi 1) inte är jätteunga 2) inte visste om vi vågade bli gravida igen om vi väntade.

Nu när dom är 2 och 3.5 så rekommenderar jag det jättemycket, men det har inte varit någon picknick på vägen hit direkt. Mycket så klart för att Juno sovit som en kratta sedan hon föddes, och fortfarande periodvis gör, och långvarig sömnbrist är ju fruktansvärt att genomlida, både som egen person, förälder och partner. Men nu är det skitkul!

Och hej hej, kul att du läser och gillart!

 
Läsarfråga från Madde: 
  1. Om du inte ser till barnen utan bara från dig själv, vad är det bästa med att ha barn tätt? Alltså om man bortser ifrån att de leker bra ihop, "alltid" har varandra och så.
  2. Hur känner du inför en tredje?
  3. Har du fått några synpunkter från omgivningen?
Svar: Det bästa för mig själv (och Tobbe) är att vi slipper fundera på om/när det ska bli syskon och att vi kan fokusera på livet med våra jobb och framtidsplaner utan att behöva planera in fler föräldraledigheter osv. Vi har ju bytt bransch båda två de senaste åren och vill gärna slippa fler avbrott på det sättet. Och det gav ju även svar på fråga två :) Har skrivit mer om hur jag NO WAY IN HELL vill ha fler barn här. 

Svaret på fråga tre är väl nog mest förvåning när vi outade det och OJ DET VAR TÄTT HEHE, ÄR DET INTE JOBBIGT? när jag berättar om hur gamla de är. Största synpunkterna från omgivningen är väl att jag läste till laserterapeut och startade A Bushel & a Peck under min föräldraledighet och sedan kombinerat livet som småbarnsmorsa med att starta och driva aktiebolag, men jag hade ALDRIG överlevt utan jobbet. Never ever.



Läsarfråga från Madde: 

Jag har 24,5 månader mellan mina så det är ju snäppet längre, men när tyckte du det kändes som dom började ha glädje av varann på riktigt? Leker dom mycket ihop nu?
Jag tror mina är lite tvärtom mot dina, helt utan att känna dig och dom så verkar det som din S är lite lugnare och lilla J mer av en virvelvind? Jag har en sjövild(snart) 3,5-åring och en hyfsat livlig men mycket coolare 14 månaders. Hur sover dom och var? Ni kanske har mer plats men vi tänker våningssäng, frågan är ju när man vågar lägga storungen i en överslaf utan att riskera att hen trillar ur.. Har ni tankar åt det hållet, hur resonerar ni?


Hm, kanske inte så mycket frågor som nån slags behov av att känna mig lite besläktad, alla mina vänner som fick barn i samma veva har antingen valt att nöja sig med en, eller velat men inte kunnat få en till, eller helt enkelt valt att vänta så jag känner mig lite solo i min situation.


Svar: Åh, jag förstår att du vill bolla med någon (så synd att du aldrig i livet kommer få gå med i pseudotvillingsklubben med den åldersskillnaden, hehe), för det är verkligen många frågor när det kommer till syskonliv! Du har ganska rätt i dina gissningar, det är definitivt Juno som är tornadon här. Hon sover fortfrande i spjälsäng eftersom hon hade stuckit direkt om hon inte varit inburad under nattningen, och så har vi precis köpt en växasäng till Sigge. Eller, som vi kallar det, en säng för mellanstora barn (han är extremt stolt över både den och sin nya bilstol för mellanstora barn som vi också precis köpt). Innan sängen för mellanstora barn köptes så sov en vuxen med Sigge i en 120-säng inne i barnrummet eftersom Juno fram tills nu krävt krävt omnattning en miljon gånger per natt. Men plötsligt i våras blev det liiite bättre ganska många nätter i sträck, så vi satte ner foten, slängde in 120-sängen i gästrummet och köpte ny säng till Sigge och sover båda vuxna i vårt sovrum. Ahhh! Ljuvligt! Någon av oss måste fortfarande kliva upp på nätterna, men inte lika ofta. Vi hade en idé om att köpa våningssäng, och de går ju att bygga på lite så att ungen där uppe hålls på plats, men så länge Juno är så härjig när hon ska somna så blir det ingenting med det.

Och angående leken: DOM LEKER IHOP NU! Dom slåss också, och bråkar om vems grej som är vems tusen gånger i timmen, men dom kan faktiskt leka ihop, och dessutom ganska länge. Och: dom gillar ju samma saker. Tågbana, duplo, bilar, djur osv kan de leka med ihop fast ändå lite parallellt. Minns inte exakt när detta startade, men kanske för ett halvår sedan? När Juno var lite mer än 1.5? Störst skillnad märks när vi är utomhus, att de sticker iväg tillsammans och upptäcker världen ihop på ett helt nytt sätt. Fick en sådan där flash där Facebook påminner om "denna dagen för 1 år sedan" och förra sommaren kröp ju Juno runt i sanden och åt sjögräs och fimpar typ, nu är hon ju ett riktigt barn?! Bildbevis:



Ja, det var väl i korta drag hur vi har det. Har ni fler frågor så ös på i kommentarfältet! 

4 kommentarer:

  1. Rekommenderar du det? Eller finns det ngn del du känner det hade varit schysst att vänta utifrån? Typ kroppen orkar inte med två graviditeter, klurigt att ta hand om två så små samtidigt, ja vad det nu kan vara. Kan tänka mig gul och blå när (eller ens om) man ska försöka få ett barn till. Och KUL att du bloggar så mycket nu! Roligt att läsa! Hej från Malmö!

    SvaraRadera
  2. Om du inte ser till barnen utan bara från dig själv, vad är det bästa med att ha barn tätt? Alltså om man bortser ifrån att de leker bra ihop, "alltid" har varandra och så.

    Hur känner du inför en tredje?

    Har du fått några synpunkter från omgivningen?

    SvaraRadera
  3. lite sen på den här bollen men hoppas den kan komma med i svaren ändå!
    Jag har 24,5 månader mellan mina så det är ju snäppet längre, men när tyckte du det kändes som dom började ha glädje av varann på riktigt? Leker dom mycket ihop nu?
    Jag tror mina är lite tvärtom mot dina, helt utan att känna dig och dom så verkar det som din S är lite lugnare och lilla J mer av en virvelvind? Jag har en sjövild(snart) 3,5-åring och en hyfsat livlig men mycket coolare 14 månaders. Hur sover dom och var? Ni kanske har mer plats men vi tänker våningssäng, frågan är ju när man vågar lägga storungen i en överslaf utan att riskera att hen trillar ur.. Har ni tankar åt det hållet, hur resonerar ni?
    Hm, kanske inte så mycket frågor som nån slags behov av att känna mig lite besläktad, alla mina vänner som fick barn i samma veva har antingen valt att nöja sig med en, eller velat men inte kunnat få en till, eller helt enkelt valt att vänta så jag känner mig lite solo i min situation.

    SvaraRadera