tisdag 31 oktober 2017

Kolla kolla, vi har köpt en lådcykel!



Vilken grej va, att hoja fram i 25 km/h med ungarna i en låda! Eldriven också, så man trampar lite sådär småslött bara men ändå går den som en pil! Och där fram finns en fällelucka så vi kan leda in Stefan som en liten ponny när han ska åka med, hur bra? Har inte provat det än dock, så vi får se hur det går, ber att få återkomma i ämnet. 

Vi ska fira jul i Värmland och väljer att ta bilen på den resan (liiite långt för cykel), men sedan är det tänkt att vi ska sälja bilen och köra lådcykel (eller cykellåda som ungarna säger) på heltid. Och – håll tummarna för att förslaget om elcykelbidrag går igenom så vi får tillbaks en fjärdedel av priset i vår! 

tisdag 24 oktober 2017

Upp som en sol, ner som en pannkaka



Få saker är så själsdödande som tandläkarbesök. Drog en tand i morse, blev 2070 kronor fattigare och är svullen som en hamster i halva ansiktet. Och så är det oktober och regn och ungarna har en dålig sovperiod igen. 

Håhåjaja. Det är långt till syrénblomning och ljumma sommarnätter, det är då ett som är säkert. 

Hur gör ni för att härda ut under den här mörka och blöta delen av året? Kapitulerar ni eller skaffar ni energi någonstans ifrån? Berätta! 

måndag 23 oktober 2017

OMG! Jag är i final i Årets butik, kategori service/tjänster!



Äntligen får jag berätta! Varje år arrangerar Malmö city en tävling där de utser Årets butik, Årets café och Årets restaurang och vet ni!? I dag blev det officiellt att A Bushel & a Peck är finalist i Årets butik service/tjänster och jag är SÅ stolt och glad över att ha lyckats ta min lilla butiksbebis hela vägen dit, speciellt eftersom jag är den enda av finalisterna som driver min verksamhet helt själv. 

Jag fick reda på det förra fredagen och det har varit aningens svårt att inte råka prata om detta de senaste tio dagarna, men nu är det fritt fram att snacka/skryta, och det lär jag göra pga stoltast i Malmö. Håll tummarna för att jag får duscha i konfetti den 9 november när vinnaren ska koras!

onsdag 18 oktober 2017

Snälla Killar™ är bara ett annat ord för Dumma Killar™



Alltså... den här hetsen om att dela upp snubbar i snälla och dumma som börjar komma nu i #metoo:s kölvatten. Efter att som kvinnligt kodad människa levt på den här planeten i 37.5 år så måste jag berätta en sak om Snälla Killar™. Beredda? Okej, här kommer det:

Snälla Killar™ är inte snälla. Snälla Killar™ är i själva verket väldigt ofta riktigt jävla vidriga.

De kanske inte slåss med de andra snubbarna på skolgården/på krogen. De kanske inte är otrogna mot sina flickvänner, eller snattar, eller snor bilar eller knarkar eller vad det nu är alla Dumma Killar™ gör, men de är aldrig så trevliga som de vill ge sken av att vara.

Så här gör Snälla Killar™mot tjejer: De torkar våra tårar när vi blivit sårade av Dumma Killar™. De kommer kanske över till våra lägenheter och äter mat ihop med oss och lyssnar när vi ältar om hur jävla knäppa i huvudet våra Dumma Killar™är. De sitter bredvid oss i soffan och kollar på film och äter godis och påpekar ofta vilka i filmen som är Dumma Killar™ och vilka som är som dom. Dom snälla.

Dom är lite som tjejkompisar, fast killar. Som vill ligga med en. Men eftersom vi ser dem som vänner så får de inte ligga, precis som vi inte ligger med våra tjejvänner som vi inte är sexuellt attraherade av. Men sådant fattar inte Snälla Killar™. Snälla killar™ tror nämligen att de genom sitt killpratande, filmtittande och godisätande har rätt till en gentjänst. De har ju varit så snälla. Gått till Ica och handlat och lyssnat på timvis av babbel om kärlekssorg och lagat mat och plockat in i diskmaskinen och kanske hållit vårt hår om vi blivit fulla och kräkts.

Då är det väl inte mer än rätt att dom ska få bli vår nya kille?

Då är det väl inte mer än rätt att dom ska få sitta precis lite för nära, ta på oss lite för mycket, skriva lite för intima sms? Trots att vi inte visar minsta lilla antydan till att vi vill det. Tvärtom. Men Snälla Killar™ tänker inte på oss tjejer. De tänker på sig själva och sina sårade egon och utan att de själva märker det så har de förvandlats till Dumma Killar™ utan att ens märka det själv. De är så jävla creepy på ett lismande och inställande sätt, och det går aldrig att på ett vettigt sätt avsluta relationen eftersom de ju faktiskt inte har gjort något fel som går att peka på, de är bara så sjukt obehagliga och konstant på gränsen till vad som får räknas som socialt accepterat beteende.

Och innan man vet ordet av så ligger man och sover ruset av sig och vaknar på natten av att en snäll kille ligger och trycker sitt stånd mot ens lår och har sina händer på helt fel ställen och andas äckligt på en och man låtsas vakna och snubblar upp på toaletten och låtsas som att man inte märkt någonting för man skäms så otroligt mycket å den snälla killens vägnar. För att han är så pantad att han inte fattar att om jag hade velat att något skulle hända mellan oss så hade det redan hänt. Och sedan sitter man där på dass och nyktrar till och undrar vad i helvete man ska göra för det går ju inte att gå ut igen, till sovrummet och den snälla killen och hans trevande händer.

Och sedan går livet vidare, med en kvinna som vet exakt vilken vidrig människa den snälla killen är, och en man som gråter ut på sociala medier om att det är så synd om alla Snälla Killar™eftersom tjejer bara dras till bad guys.

Jag hatar Snälla Killar™.

tisdag 10 oktober 2017

Dokumentärtips på temat sömn!

Sömnbrist är sämst på alla sätt, för alla delar av kroppen. Visste ni att våra föräldrar sov i snitt nio timmar per natt medan vi nu är nere på under sju? Inte konstigt att vi är så sjuka och mår så dåligt.

Jag har alltså sett den här dokumentären, Sömnens intelligens, vilken gör att jag börjar ifrågasätta om min prefrontala cortex någonsin kommer återhämta sig efter de två första åren med Juno i familjen. Sjukt intressant, se den!

söndag 8 oktober 2017

Litet tillägg till föregående inlägg

Alltså, det är klart att jag var glad även innan resan, men jag kan inte direkt minnas sist jag fick en sådan där bubblande frustande nästan kissa ner mig-skrattattack. Och det fick jag varje dag på semestern. VARJE DAG. Balsam för själen, som sagt.

lördag 7 oktober 2017

En bildupdate från Hawaii (gjord från ett niogradigt regnigt Malmö)


















Har postsemesterblues, som alltid när jag varit borta. Att umgås fyra kvinnor på Hawaii i en vecka var som balsam för min stressade och sargade själ, och att få göra livsuppehållande aktiviteter som att äta, sova och dricka varmt kaffe i fred sänkte min puls med typ tusen procent. Lägg till en klarblå himmel, palmer, fantastiskt snorkelvatten och djungel så fattar ni.

Och vet ni? Jag har skrattat så mycket! Bara jag tänker på resan så blir jag helt fnissig! Innan jag åkte så skrattade jag ytterst sällan, mitt humör var mer någon form av konstant sammanbiten uppdragna axlar-irritation över att aldrig någonsin komma ifatt med saker. Att åka iväg i tio dagar gjorde kanske inte underverk för att göra-listan, men den här känslan över att ha hittat tillbaks lite till mig själv är helt fantastisk! Jag är ju kvar där inne någonstans? Bakom stressen och under de sönderbitna tänderna. Vem hade kunnat ana?