måndag 27 februari 2017

Monstera monday – the variagata edition


Har fått dille på gröna växter med vitt i sig, och har dagdrömt om att få äga en monstera variagata i typ ett halvår nu. Svår att hitta dock den rackaren, tydligen tar det tid att odla dom och därför säljs inte så många och priserna ligger på många många pengar.

Men så hittade min granne en stor rackare till bra pris hos en blomsterhandlare hon känner, och så fick jag denna stickling! Fick! Hon hade lika gärna kunnat komma med en nyfönad enhörning inlindad i rosa cellofan och glädjen vet exakt noll gränser, som synes! Iiiiik!

söndag 26 februari 2017

lördag 25 februari 2017

Hade män fött barn så hade det sett annorlunda ut

Ni som hängt här ett tag vet ju att förlossningsvård ligger mig varmt om hjärtat och att jag under min andra graviditet vägrade gå med på att föda vaginalt eftersom jag helt enkelt inte litade på att jag skulle få den hjälp och det stöd jag behövde när Juno skulle födas.

I dag har två nyheter spridits stort i mina flöden, dels att den första bilförlossningen ägt rum sedan man stängde förlossningen på Sollefteå sjukhus i slutet av januari, dels att en barnmorska åtalas för vållande till annans död efter att ha gett fel medicin till en kvinna vid förlossningen.

Och jag tänker att det här är en direkt konsekvens av att vård i allmänhet och kvinnosjukvård i synnerhet inte känns särskilt prioriterat. Det, ihop med någon slags grottmänniskosyn på havande och födande, att människor i alla tider har fött barn och att det löser sig även utan personal eftersom kroppen själv vet vad den ska göra. Och det kanske den vet. Men psyket då? Vad vet psyket? Rädslan när det gör så jävla ont att man på allvar tror att man ska dö och den underliggande skräcken om att något ska hända med barnet, hur gör man med den?

Att det finns någon i rummet som är van vid att se barn födas, någon som kan guida och hjälpa och bekräfta att det helt säkert känns som att man ska dö, men att det inte är någon fara med varken en själv eller barnet – är det verkligen för mycket begärt?

Jag vet inte varför barnmorskan i länken ovan gav fel medicin men när man läser om hur det ser ut på förlossningar runt om i landet så är det inte svårt att förstå att det brister ibland. Jag är snarare förvånad över att det inte sker personalrelaterade incidenter oftare med tanke på vilka bisarra arbetsförhållanden vissa avdelningar har. Och en del av problemet med de värdelösa arbetsförhållandena inom vården är att det handlar om människor. Det går inte att strejka. Det går inte att sätta sig ner och säga att man inte reser sig igen förrän det finns fler vårdplatser, rätt antal personal på varje patient och en rimlig patientsäkerhet.

Sollefteå sjukhus är mitt sjukhus hemhemma. Det som mina föräldrar och bröder, min gudmor och mina vänner ska ta sig till om de skadar sig eller blir sjuka. Det läggs nu ner avdelnings för avdelning och istället måste folk ta sig till Sundsvall, Östersund eller Ö-vik för att få vård. Det är helt vansinnigt att landsbygden utarmas på det här sättet medan alla viktiga samhällsfunktioner istället centreras kring storstadsregionerna med skyhöga andrahandshyror, livslånga bostadsköer och fantasipriser på fallfärdiga ruckel som följd.

Jag är glad att det rent fysiskt gick bra för familjen som tvingades uppleva en bilförlossning och jag lider verkligen med alla inblandade i fallet med den åtalade barnmorskan, men jag hoppas verkligen att det inom en rimlig framtid kommer någon form av lösning på vårdkrisen för det här är helt ohållbart.

Själv ser jag ingen annan lösning än att vi måste betala mer skatt, var ska pengarna annars komma ifrån? Hamnade i ett kommentarsfält för ett tag sedan där några SD-anhängare beklagade sig över att den skånska vården var så dålig och buuhuu det är så klart invandrarnas fel, men när jag påpekade att regionen förlorat 800 miljoner öronmärkta till sjukvård på grund av att deras parti fällt S och MP-budgeten blev jag blockad. Jag är själv inte jätteinsatt i hur alla politiska beslut tas, men det är ju rent sorgligt att folk på allvar beklagar sig över att de som styr i regionen inte lägger pengar på rätt saker, i tron detta skulle vara någon form av minidiktatur där de rödgröna har veto i alla frågor?

Första, andra, tredje och sjuttioelfte jobbskatteavdraget, vad är de extra pengarna värda om vi inte längre kan känna oss trygga om vi blir sjuka, skadade eller gravida? Det är så otroligt sorgligt att de här frågorna uppenbarligen inte tas på det allvar som krävs för att få en förändring.

torsdag 23 februari 2017

Upp som en sol och ner som en blaskig iskall pannkaka



I går var det hopp om livet, solen sken och himlen var blå, fåglarna sjöng och gräsmattorna var täckta av blommor. Sen kom det plötsligt någon form av dödsregnslaskväder och bara svepte in över stan. Bildbevis nedan.

 


Alltså ursäkta men VAD I HELVETE ÄR DETTA!?!?

Jag funderar väldigt mycket på hur mitt psyke skulle må om jag bodde någonstans där det aldrig var dåligt väder. Typ Kalifornien. Många som bor i Sverige tycker ju att årstiderna är en del av charmen med att bo i detta kalla mörka blaskiga helvete – men här i Skåne har vi ju inte ens haft meteorologisk vinter än, vi har haft höst sedan... ja, i höstas. Och nu är det vår (oavsett hur mycket snö som ligger på marken).

Tänk att alltid ha sommar. Blommande träd, gröna torra gräsmattor, palmer, t-shirtväder.  Som i Kalifornien. Varför bor inte alla i Kalifornien?

onsdag 22 februari 2017

Hurra, jag har gått ner i arbetstid (och jobbar nu alltså bara 125%!


Från och med 1 mars kommer jag bara jobba 25 procent istället för det dubbla på mitt extrajobb. Woopidoo! En halvtidstjänst lät som en superbra grej att hoppa på när jag skrev kontrakt i början av förra sommaren, men sen fick jag successivt alldeles för mycket att göra i studion, så från att ha kunnat skriva och greja när jag haft dötid där, så fick jag lägga en stor del av min arbetstid hemma, typ när barnen somnat.
Dessutom så ingick det i min tjänst att layouta på plats på byrån, så under en och en halv vecka per månad har studion varit i stort sett helt stängd eftersom jag ännu inte löst frågan med att vara på två ställen samtidigt.

Och så har det tuffat på det senaste halvåret – företaget har gått runt på sitt håll och jag har gått runt på mitt håll, men det har ju varit helt omöjligt att göra de där extrasatsningarna som krävs för att kunna ta över världen, men där är jag nu när jag kan styra över all min tid själv under alla månadens veckor! Bästa av tre världar alltså, jag får ha en arbetsplats med skojiga kollegor dit jag kan komma och gå som jag vill när jag behöver, jag kan sitta och skriva hemma eller på café om jag måste in i bubblan och inte hinner vara social – och jag har mitt alldeles egna ställe där jag får göra något helt annat och bestämmer allt allt allt själv själv själv.

Känns så klart lite läskigt att plötsligt få så mycket mindre i lön, men som Linda sa när vi snackade idag – det går inte att backa ur en uppförsbacke. Så nu jäklar, full gas framåt – WROOOOM!

torsdag 16 februari 2017

Meddelande till mig själv från mig själv

 
Hade jag vetat här - i augusti 2015 - att jag i februari 2017 skulle gråta varje gång sömnen kom på tal under det årliga besöket på företagshälsovården så... ja, jag vet inte? 

Mvh/ min tvååring sover fortfarande inte

tisdag 14 februari 2017

#motheroftheyear




Idag på förskolan pratade dom om kärlek och om vad man själv och ens familjemedlemmar älskar. Då fick jag detta sms:et. Vid hämtning fick jag även ett hjärtformat kort med texten "jag älskar min mamma för hon hjälper mig att bygga tågbana".

Och i morse väcktes jag av att han klappade på min arm och sa "Jag äskar dig mamma, jag äskar att mysa med dig", alltså: ❤❤❤!

söndag 12 februari 2017

Kämpa Malmö

Fram tills nu har jag mest känt att om man inte är fel person på fel plats vid fel tillfälle så är man safe. Känner inte riktigt samma sak nu.

lördag 11 februari 2017

Lördag i ett antal bilder

  

Morgonkaffe ackompanjerat av morgonsol - tio tummar upp! 

 

Hund- och enbarnspromenad i solen längs med Ribban = tio tummar upp. 

Humorn i att folk (inkl vår familj) på allvar tycker att detta klassas som rimliga pulkabackar = tio tummar upp. 

 

Att Steffe har ont i knät = tusen tummar ner. 

 

Besöket i parken med barnen = fyra tummar upp. Kunde fått högre betyg om inte barnen synkroniserat skrek om hur kallt det var och att de ville åka hem till Carin och Otis. 

Blicken på fågeln där uppe till vänster = tio tummar upp. 

 

Carins monstera = tusen tummar upp. 

torsdag 9 februari 2017

Snart. Snart är det vår. Bara resten av månaden kvar.

 

Carpade den lilla vinter som vi plötsligt fick



Obs, YEY ROSA HÅR! Tänkte att det kunde vara härligt och vårigt nu när det praktiskt taget ÄR vår, tänkte jag för ett tag sedan. Tji fick jag för i dag var det plötsligt vinter. Det känns precis som minen visar.



Nåväl. Är det vinter så är det, och det har alltså inte varit snö här hittills den här säsongen. Vi slängde därför in barn och pulkor i bilen efter förskolan och körde ner till Västra Hamnen för att bestiga de små kullarna vid Scaniabadet. 



Kolla dessa små pulkaproffsen! Syns ju lång väg att deras arma moder är uppvuxen i Ångermanland och vuxet snöproffs. Juno var först livrädd men sen glad, Sigge var lite mer rock'n'roll från start.



Kollade på låtsashajar vid Titanic (det heter så) innan vi fintade ungarna med några extra åk innan vi åkte hem. Ingen fick något större sammanbrott, ingen grät jättemycket, ingen frös ihjäl och onsdagstacosen smakade extra gott när vi kom hem efter att vi lajvat Korrekt Småbarnfamilj™ i en och en halv timme.

Och JUST DET, det fanns en mamma med två barn som hette Sigge och Juni i samma pulkabacke, var inte det lite sjukt? Tobbe ba: Ursäkta, men heter dina barn Sigge och Juni? Våra heter Sigge och Juno!", men mamman verkade inte ens bli en promille så förvånad/impad som vi blev. Erkänn fräsigt?

tisdag 7 februari 2017

This just in: fick godkänt på magnetkameraundersökningen!!!



Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag ju legat (mer) sömnlös (än vanligt) efter att jag fick huvudet och bröstryggen (heter det väl) undersökt förra veckan, i jakt på fynd som kunde förklara vad i hela helskotta min kropp sysslar med. Svaret var: du har inte MS. Det var även: nej, borrelia kan inte ge sådana symtom så det tänker vi inte kolla, samt: händer det igen så sök hjälp akut igen. Vi släpper dig nu.

Ska nu fokusera på the flip side (jag är frisk!) och inte på the downside (min kropp beter sig jättekonstigt) och njuta över att jag nu är clearad från ett helt gäng trista diagnoser – MS, ALS och hjärntumör till exempel. Bra win på den!