torsdag 18 januari 2018

Hej hej Stockholm!



Mängden pepp över denna helg: obeskrivbar. Och det har knappt börjat. Mer fart och fläkt på instastory som jag väl är sist på bollen med att upptäcka tjusningen med, men bättre sent än aldrig! 

onsdag 17 januari 2018

Drar hit imorgon på semester, eller jag menar jobb


Aldrig är väl en mässhelg i huvudstaden inkl tre hotellnätter så välkommet som mitt i pseudotvillingarnas dubbla utvecklingssprång? Älskar mina barn mer än kaffe, hundvalpar och kvällssol, men fy fan alltså vad intensivt det är nu.

På schemat de närmsta elva timmarna: sova, vakna, dricka kaffe, duscha, packa, lämna på förskolan, sätta sig på tåget. Åh tåg! Tyst kupé i första klass med egenvalt säte (enkelsäte vid fönster så jag slipper sitta bredvid någon) och gratis kaffe.

 Vill inte jinxa detta men det ska ju till något radikalt för att sabba denna helg.

fredag 12 januari 2018

En vabbdag straight outta hell, inkl vrål på främmande människor som slåss

Vaknade i natt av att Sigge drabbats av Sjukan Vi Inte Nämner Vid Namn och fick således hålla båda barnen hemma idag. Dom var noll procent sjuka när morgonen kom (och jag som legat bredvid Sigge i gästrummet, på helspänn vid varje liten antydan till att smaska/gny – äntligen somnat om) – så det vara bara att kliva upp och hålla fredag som gick i hundra knyck från start.

Bra grej dock: ödet ville att vi skulle tvätta och hade därför sett till att jag redan bokat den stora och bra tvättstugan 8-12 idag. Ödet hade dock inte tänkt på att deras andra set utekläder var kvar på förskolan så inte förrän klockan 13 när overallerna ÄNTLIGEN hade torkat kunde vi bege oss ut.





Stoppade barnen i lådcykeln och trampade ner till Ribban och kastade sten i havet. Tar kanske 5:ish minuter att cykla dit från oss, och barnen älskar det! Sen ville dom bort mot Västra hamnen så då trampade vi dit. ÄLSKAR VÅR LÅDCYKEL! Obs att den har el, och det är en kombo av dessa tu jag älskar.





Barnen sprang och sprang och förutom att det var helt jävulskt kallt (dvs nollgradigt, jag har verkligen inte kvar några Ångermanländska vintergener efter elva år som skåning) så var det en bra utflykt.

Sedan kom ett par som bråkade, han gick lite före henne och hon drog i hans jackärm där han hade en telefon i handen. Dom stannade och började gapa på varandra och plötsligt knuffar mannen kvinnan med båda händerna i bröstet så hon nästan tappar balansen. Hade detta varit tidigare i mitt liv (jag skulle nog säga pre-#metoo) så hade jag nervöst börjat kolla mig omkring för att se om det fanns fler som såg vad vi såg, och om någon annan skulle säga något, eller om jag borde ditten eller om någon annan kanske skulle datten.

Nu vrålade jag istället med min djupaste och argaste röst, HEY, LÄGG AV MED DET DÄR! och sedan sparkade kvinnan mannen över knäna, han slängde hennes telefon i havet och gick därifrån med arga steg, och hon följde efter med lika arga.

Barnen stod bara och stirrade och sedan pratade vi lite om att man faktiskt inte får slåss (känslan: men varför gör ni det hela tiden då!?) och att om man ser någon som är dum så ska man säga ifrån. Det kändes väldigt bra i magen att inte bara ha stått och tvekat, och det som kändes allra bäst var att det bara kom. Jag tänkte inte. Jag såg en man knuffa en kvinna och jag blev så jävla arg! Och utan att skämmas det minsta lät mig själv stå och vråla på en främmande människa (okej, två främmande människor, för när kvinnan sparkade mot mannens knän så skrek jag typ "sluta slåss båda två!", en fullt naturlig reaktion som mamma till två småbarn).



Sen klättrade barnen upp på en kulle och vägrade komma ner och jag frös ihjäl och drömde mig bort tills i sommar, för då jäklar ska vi sitta på exakt den här kullen och kolla på sommarlovsmorgon live, utan overaller och vindjackor och mössar och fleecefodrade vantar. Fy fan vad gött det ska bli.


onsdag 10 januari 2018

Stefan the Stray - en väldigt skojig hund



Jag vet inte hur många gånger om dagen jag skrattar rakt ut åt den här pellejönsen, han är verkligen ett riktigt litet original! Eller litet och litet, men ett 47-kilosoriginal är han allt. Ni vet väl att han har ett eget instagramkonto? 

söndag 7 januari 2018

Att överleva januari: utflykt till Stenshuvud






Kaffetermos, köpefika och en filt med plastad undersida till skydd från vätan. Jag hade kunnat sitta på toppen av Stenshuvud med ansiktet mot solen hela dagen. 

fredag 5 januari 2018

”Sigge, pojkar får inte ha klänning”

Så kom dagen när jag hörde hur en annan unge berättade för Sigge att det han hade på sig var fel. Pedagogen vid lämningen var som tur var snabbt framme och förklarade att alla får ha på sig precis vad dom vill, att i vissa familjer så har bara flickorna klänning och pojkarna alltid byxor, men i andra familjer får man välja själv och det i slutänden är upp till den som har kläderna på sig att vara nöjd.
Sigge och Juno hade redan satt sig och börjat bygga lego och verkade inte bry sig så mycket om diskussionen men jag blir så himla ledsen över att vuxna människor lär sina barn att det finns regler kring kläder. Det är bara tyg, för fasen! 

"Men om man klär barnen utanför normen så får man räkna med att folk reagerar". 

Nej, det ska man inte behöva räkna med. Aldrig. Sigge ska få välja vilka kläder han vill utan att någon ska kommentera det, precis lika mycket som att andra personer som på ett eller annat sätt befinner sig utanför normen ska få göra det utan diskussion. Men visst, samhället har ju lurat i oss att det finns könade regler för kläder och frisyrer, bara två minuter tidigare kallade jag en pojke för hon eftersom han hade långt hår i tofs, och då har jag ändå en långhårig son själv. Det är ju galet att vi är så jäkla vana vid hur allt ska vara så hjärnan bestämmer saker innan vi ens hunnit tänka själva. Och det måste ju få vara okej att råka säga fel, men det är stor skillnad på att falla i normfällan och på att säga "Jaha, har du snopp? Men då får du ju inte ha långt hår!" 


Så länge det är hyfsat rent, hyfsat helt och hyfsat anpassat till rådande väderförhållanden så får mina barn får ha på sig precis vad dom vill, i vilka mönster eller färger som helst. De får vara lucia ena dagen och pepparkaka nästa, de får ha tights eller mjukisbyxor eller jeans. De får ha blå tröjor med traktorer eller brandbilar på lika väl som de får ha rosa tröjor med godis på. De får ha svart och vitt och grått om de vill det. De får ha byxor om de vill och klänning om de vill, och vill de ha byxor och klänning samtidigt så fine. 

Det är tyg.

Och förresten så var det inte ens en klänning, det var en tunika. Den prickiga på bilden längst ner till höger. En vanlig sweatshirt som var några centimeter längre och lite mer utställd än vilken tröja som helst, och ändå reagerar en fyraåring:ish med att det är fel. Bra jobbat samhället. In i boxarna bara kids, och stanna där. 

Men jag tänker plocka ut mina barn därifrån.

tisdag 2 januari 2018

Börjar året starkt med häng på lokal


Sa hej då till bajs-2017 och hej och välkommen till 2018 med Lotta ikväll. Tusen procent gött! Bring it on nya året, vi är SÅ redo!!

måndag 1 januari 2018

Jag och hemmaföräldrar är två olika arter

I morgon börjar förskolan igen, efter elva dagars ledighet varav Tobbe jobbat blandat dag, kväll och natt  de senaste fem medan jag varit ensam med ungarna. Jag är nu redo att gå ut genom dörren och emigrera till exakt var som helst så länge det inte finns några barn där.

Människor som är hemma med sina barn tills de börjar skolan (eller för den delen fortsätter vara hemma och kör med home schooling) kommer alltid vara ett obegripbart mysterium för mig. Jag förstår inte hur man orkar. Är det skillnad på deras barn och mina, eller är det skillnad på dem och mig? På allt? 

Så här är mina barn: skrikiga, livliga, spring omkringiga och alldeles för högljudda ungefär hela tiden. 
Så här är jag: gillar när det är tyst. 

Och inte bara gillar förresten: mitt psyke kräver tystnad för att fungera. Jag kan inte tänka om det är för mycket ljud samtidigt, det blir kortslutning direkt. Jag antar därför att hemmaföräldrar faktiskt är en annan sort än jag, en art som faktiskt inte får kortslutning i hjärnan av att umgås med sina barn, för det hade ju varit väldigt märkligt. 

”I morgon öppnar förskolan igen”, påminde jag vid nattningen. 
”Skönt”, sa Sigge. 

Det var nog det första vi varit överens om idag.