måndag 1 januari 2018

Jag och hemmaföräldrar är två olika arter

I morgon börjar förskolan igen, efter elva dagars ledighet varav Tobbe jobbat blandat dag, kväll och natt  de senaste fem medan jag varit ensam med ungarna. Jag är nu redo att gå ut genom dörren och emigrera till exakt var som helst så länge det inte finns några barn där.

Människor som är hemma med sina barn tills de börjar skolan (eller för den delen fortsätter vara hemma och kör med home schooling) kommer alltid vara ett obegripbart mysterium för mig. Jag förstår inte hur man orkar. Är det skillnad på deras barn och mina, eller är det skillnad på dem och mig? På allt? 

Så här är mina barn: skrikiga, livliga, spring omkringiga och alldeles för högljudda ungefär hela tiden. 
Så här är jag: gillar när det är tyst. 

Och inte bara gillar förresten: mitt psyke kräver tystnad för att fungera. Jag kan inte tänka om det är för mycket ljud samtidigt, det blir kortslutning direkt. Jag antar därför att hemmaföräldrar faktiskt är en annan sort än jag, en art som faktiskt inte får kortslutning i hjärnan av att umgås med sina barn, för det hade ju varit väldigt märkligt. 

”I morgon öppnar förskolan igen”, påminde jag vid nattningen. 
”Skönt”, sa Sigge. 

Det var nog det första vi varit överens om idag. 

6 kommentarer:

  1. Mer tystnad åt folket! Sjukt underskattat, i alla fall av ickevuxna personer

    SvaraRadera
  2. Räcker upp handen här, funderar exakt på samma sak. Hur klarar man av en trotsig barn som ibland skriker eller säger nej och inte vill som föräldern mm...
    Har nästan känt som att vi är helt ensamma i detta så lite skönt inte helt ensamma.
    Imorgon daghem start för barnet igen, blir nog skönt för oss båda! :)

    SvaraRadera
  3. Åh! Min svärmor (född -48 i södra Spanien) har varit hemmafru sedan hon gifte sig. Hon har helt enkelt hemmet som sitt jobb, och de tillhörande barnen och barnbarnen och även sin egen mamma och svärmor innan de föll av pinn för några år sedan. Hon har totalt 4 söner och de har en son var. Alla dessa, förutom min, har hon tagit hand om istället för dagis eftersom mammaledigheten i Spanien är 16 veckor. Mormodern har i vissa fall också tagit en del. Jag vet inte hur hon orkat och jag tänker inte börja jämföra mig med henne. Hon var småbarnsmamma i en annan tid och i ett annat land än jag. Det var väl annorlunda på flera sätt, antar jag.

    SvaraRadera
  4. Förstår, känner igen mig, håller med. Förskola/skola/fritids/fritidsklubb är det bästa som finns!

    SvaraRadera
  5. Hehe, jag är så rädd om mitt lugn och min tystnad att jag inte ens vill ha barn. Och ja, jag tror säkert det är värt det osv, men jag avstår :)

    SvaraRadera